Hur man rasar i vikt

Viktras tamejfan! (Källa)

Allvarligt, hur provocerad blir man inte när folk pratar om hur de rasar i vikt? Vadå rasar, liksom? Och varför händer det aldrig mig?

Fast nu har det hänt mig. Idag ligger jag på ett BMI om 22,8 - jag som hade problem att pressa ned siffran till hälsosamma 25! Det har gått på ca tre månader och jag skulle tro att det rör sig om totalt ca 7-8 kg, så det kanske inte är det där klassiska kvällstidningsraset ("X gick ned 32 kg på två veckor!"), men för mig duger det gott.

Ok, hur gör man då? Vad var det som hände?

Svar: Man skaffar sig ett brinnande intresse som inte är förenligt med att äta. I mitt fall musik. Alltså, främst att spela instrument. Jag har alltid spelat, men det har liksom legat lite i träda de senaste femton åren i alla fall. När jag sedan i höstas började spela ett nytt instrument - cello - och fick en lärare för första gången på typ tjugofem(!) år, så liksom brakade allt lös. Lavinartat började jag spela, cello, piano och fiol. Och lyssna! För lyssnandet är inte heller förenligt med ätande vad gäller mig. När jag lyssnar på musik jag verkligen gillar, kan jag inte göra någonting annat. Därför har jag under många herrans år inte heller tillåtit mig själv att lyssna på musik. Det kändes som ett sådant slöseri med tid, eftersom jag inte kan kombinera det med någon annan aktivitet. Så dumt!

Nå, detta var alltså hela hemligheten.

Ett litet aber bara: Träningen har i stället blivit lidande. Jag vill mycket hellre spela än att träna, nämligen.

Men det ska väl gå att få bukt med, tänker jag. För jag har fan svinont i kroppen och tror att träning hjälper. Ska bara realisera det hela.

Sedan. Snart. Först ska jag bara gå och spela lite piano ...

Bort med räknare!

Inget mer räkneplitande (annat än för träning och meditation) (Källa)

Räknare för socker- samt fastestatistik känns inte längre relevant och jag har därför tagit bort dem från sidan. Det finns ingen anledning att hålla på och hetsa med sådana detaljer när jag plötsligt har ett system som funkar - på ett mycket naturligt sätt dessutom!

Självfallet har jag gått upp i vikt under julen - jag är trots allt bara människa:) - men det är inte så himla blodigt, utan jag räknar med att snabbt komma tillbaka så fort jullovet är slut och alla julgotter utrensade. Dessutom kommer träningen äntligen att få lite utrymme igen! Inte klokt vad jag suttit som paralyserad under hela lovet. Inte rört en fena.

Förutom igår, då jag var på Leos lekland med min dotter. Jesus. Jag har träningsvärk (och då lämpade jag ändå över det mesta av lekandet på en god och ytterst omtänksam vän).

Fortsatt viktnedgång

Det här är inte jag, men det ser ut att vara en kvinna som lyckas med sin diet - se bara hur hon leende avstår från att bita i äpplet! (Källa)

Alltså, det bara rullar på här. Jag är helt chockad. Min matfixering är helt enkelt på paus just nu. Jag säger "paus" eftersom jag räknar med att jag kommer att åka på en rebound i och med julen, och den kommer nog vara svår att ta sig ur, när jag väl fått smak på godis igen.

Men för tillfället är jag alltså både smal och nöjd, med ett BMI på 23,1. Det ni!

BMI 23,6!

OBS! Inte jag på bilden (tyvärr) (Källa)

Igår vägde jag mig för första gången på länge och det var helt SJUKT vad jag gått ned i vikt. Jag vet inte exakt hur mycket för jag vet inte var jag började, men det är minst fem kilo. Så vitt jag kan bedöma så har det skett på två månader - alltsedan jag började experimentera med maten för att försöka lindra min ledvärk och dessutom fick ett nytt brinnande intresse i form av cellon.

Jag har f.ö. i stort sett ingen ledvärk alls längre. Cello kan jag heller inte spela, men shit, vad roligt det är!

Oväntat och glädjande

Uppslukad (Källa)

Nu har allting plötsligt löst sig av sig självt här. Eller, det beror väl på vad man menar, men jag pratar främst viktmässigt. Så här är det, att jag började spela cello för typ två månader sedan och det snöbollade igång mitt redan existerande intresse för att spela klassisk musik. Jag spelar sedan tidigare både fiol och piano - hellre än bra, som man brukar säga - men det har legat en aning i träda de senaste åren. Nu när jag kommit igång igen kan jag liksom inte få nog! Suget efter att t.ex. spela piano är helt enkelt större än suget efter en chokladkaka. Eller mat ö.h.t. Alltså, jag äter, men inte så ofta och inte så mycket och inte så himla onyttigt.

För det är en annan sak som haft väldigt stor inverkan på min kosthållning: min ledvärk som jag länge dragits med visar sig vara starkt relaterad till vad jag stoppar i mig. Så om jag håller mig borta så mycket som möjligt från gluten, stärkelse och socker (inkl. laktos) så har jag plötsligt nästan inte ont alls! Helt otroligt.

Och en annan sak som jag ska börja ta på större allvar: Miljön. Allvarligt, hur svårt ska det vara att äta betydligt mer vegetariskt? Och om man nu ska äta kött kan man åtminstone se till att det är ekologiskt och svenskt. Samma med mjölkprodukter. Blir nog aldrig vegan, men man kan väl åtminstone sträva en aning åt det hållet.

Förkylning

Ni vet (Källa)

Månaden började himla bra med en massa träning, fasta och sockerfrihet! Men sedan blev jag sjuk. Slut på träning och fasta, alltså. Sedan åkte jag till Krakow några dagar. Slut på sockerfrihet p.g.a. karaktärslöshet i resesituationer.

Nu är jag i alla fall något sånär frisk och det är dags att ta sig upp i den där sadeln igen. Det är så fruktansvärt segt efter ett avbrott! Oj, vad jag fick bråka med mig själv för att komma iväg till gymmet idag. Men jag gjorde det. Och även om jag fortfarande snörvlar och hostar så får det fan vara bra med den här förkylningen nu. Återgång till mitt fina system med 5:2 och regelbunden träning, samt i bästa fall socker- och brödfrihet.

Bort med bröd!

Ett stort no-no!

Nej, nu får det vara slut på brödätandet här hemma! Det här med sockret går ganska bra - faktum är att jag tangerar mitt eget tidigare sockerfria rekord på 21 dagar just idag - men brödet pajar allting. Bröd är USELT för min kropp. Jag mår dåligt av det och jag blir fan inte smalare heller.

Om inte annat så är min ledvärk helt fruktansvärd om nätterna och jag VET att gluten förvärrar saken. Så stopp nu bara.

Fast när jag är i Krakow om några dagar tänker jag minsann äta bröd till frukost. Det hör fanimej till när man bor på hotell.