onsdag 30 november 2016

Sockerfri glögg

Nja. Njo. Jomen, visst var det väl lite schysst ändå? Hemgjord, sockerfri glögg. Fast jag tror att jag kunde varit mer sparsmakad med kryddorna, faktiskt. Typiskt mig att ta i i överkant. Men, det var ju mysigt och juligt att sitta och kolka lite. Bättre än ingen glögg alls - garanterat! En sliskig Zinfandel i botten rekommenderas, och så hade jag mörk rom i för att alkoholhalten inte skulle vara alltför fjösig.

En positiv sak är att risken för överkonsumtion är ganska måttlig.


Tips #3 - skaffa en app!

För mig har det fungerat väldigt bra att skaffa en träningsapp till telefonen/paddan. I mitt fall handlar det om en "7 minute workout"-app. Jag hatar den. Och uppskattar den mycket.

En bra sak är att det liksom lyfter ansvaret från ens axlar på sätt och vis. Man kan bara klicka och så går den igång. Plötsligt tickar klockan och någon hojtar åt en vad man ska göra. Och så kör man.

För övrigt är ett tips att hojta tillbaka. Om man är lagt åt det hållet kan man ju hojta positiva saker. T.ex. kan farbrorn som ropar säga: "You can do this!" Och då kan man ju svara: "Yeah! I can do this!" Eller, om man är som jag så kan man säga: "Gör det själv, ditt jävla as!" Och på så sätt få ur sig lite frustration.

Om man tycker att det är kort med sju minuter, så kan man ju köra appen flera gånger. Jag brukar köra två gånger på rad. Det får tamejfan räcka.

tisdag 29 november 2016

Tips #2 - beroende

Jag är en beroendemänniska. Kort och gott. Jag är bland annat beroende av socker. En tung missbrukare.

MEN, eftersom jag är en beroendemänniska, så kan jag bli beroende av nästan vad som helst, så mitt tips till mig själv (och eventuell läsare som inte är jag, men som är som jag) är att bli beroende av någonting annat än socker. Helst ett helt gäng grejer. För då kan man förhoppningsvis rikta om suget, på något i stunden lämpligt, när det gör sig påmint.

Här är några exempel på saker som jag till och från är beroende av (som inte är sockerhaltiga): Japanska glosor, piano, fiol, Family Guy, romaner, Dilbert, tysk grammatik. Sådant som gör livet glatt, helt enkelt.

Så när jag sitter där nästa gång och tänker att "nu dör jag ifall jag inte får mitt socker" så ska jag försöka rikta om begäret till något av ovanstående (eller närbesläktat). Gå och spela piano. Läsa en uppslukande roman. Frossa i oregelbundna verb.

Men för att få igång ett sug efter detta, så krävs en viss regelbundenhet. Det är svårt att tro det, men när jag exempelvis varit borta från tysk grammatik ett tag, så känns det inte alltid lockande på det där oemotståndliga viset.

Kontinuitet föder beroende. Och det motsatta gäller också. Så bort med sockret, så kommer det förr eller senare att sluta dra i mig, dag som natt.

Är teorin.

måndag 28 november 2016

Mönsteruppförande

Och då menar jag jag att mitt uppförande visar på ett typiskt mönster hos mig: När jag väl brutit mot mina föresatser, så tycker jag att jag kan göra det lite till, när jag ändå håller på liksom.

Så, ja, jag åt socker även igår. Pepparkaksdammsugare igen. Bland annat🙄

Jag rättfärdigade det hela inför mig själv så här:

"Jag bröt ändå mot sockerförbudet igår."

"Det är ju faktiskt första advent."

"Jag känner mig lite sjuk och då slipper man kämpa."

"Vi ligger ju här i soffan och myser framför en film medan ungen sover för en gångs skull."

Och så kan man ju hålla på i en evighet. Men resultatet är alltid detsamma: Man mår piss. Jag mår verkligen piss av att överkonsumera socker. Inte bara precis när det sker, men även dagen efter. Jag får sockerbaksmälla, och även om den är mildare än en alkoholrelaterad baksmälla, så är den inte speciellt rolig.

Hur gör man för att komma ihåg detta? Jag menar, verkligen komma ihåg - så att man slipper hamna där igen.

Läser det här inlägget?

Kanske. Vi får se.

lördag 26 november 2016

Aaaaand ... it's done



Fan också. Jag åt de förbannade pepparkaksdammsugarna. Hela paketet rakt av. Och just nu tycker jag att det verkar väldigt äckligt att äta fler. Jag måste försöka komma ihåg hur det kändes, när suget drabbar mig igen. Om en timme eller så.

Tolv dagar utan socker ...

... men jag undrar om det inte blir de där jädrans pepparkaksdammsugarna idag i alla fall. Så att jag får det ur mitt system. Förhoppningsvis är de inte allt jag drömt om. Inga garantier dock.

Jag känner att jag dör utan de där säsongsbetonade dammsugarna!

Hur sockersjuk är man då?

fredag 25 november 2016

Lite sjuk

Jag känner en dagisförkylning komma smygande i kroppen. Det sabbar träningsdisciplinen, redan innan någon sådan kunnat etableras. Mitt mål med tre träningstillfällen denna vecka kommer sannolikt inte att uppnås. Två gånger har jag tränat. Åtminstone fultränat. Jag kom i alla fall iväg till gymmet vid två tillfällen. Så kan man väl säga.

Fixerad

... vid pepparkaksdammsugarna. Har ännu inte fallit, men känner att det är nära.

Jag har läst någon gång att en passionerat förälskad människa tänker på föremålet för förälskelsen upp till 90% av sin vakna tid. Lite så är det med mig och pepparkaksdammsugarna. Inte fullt så intensivt, men säg 20% av tiden då. Någonstans i den bollparken.

torsdag 24 november 2016

Pepparkakor till förbannelse!

Se på detta slag under bältet:

Pepparkaksdammsugare

Alltså, snälla! Vet man någonting om mig så vet man att jag ÄLSKAR dammsugare och dessutom att jag ÄLSKAR allt som är pepparkakssmaksatt (även om jag inte är överdrivet förtjust i pepparkakor som sådana - jag kan bara inte sluta äta dem ifall jag börjat).

Allt - ALLT - som räddade mig i detta läge var min kära räknare här till höger på sidan ("Dagar i följd utan socker"). Men det var tamejfan på håret.

onsdag 23 november 2016

Pepparkaksmuffinsbesvikelse

Jo, jag kom mig faktiskt för att baka de där pepparkaksmuffinsen igår. Jag kunde lika gärna låtit bli. De luktade så lovande, men shit vad trista de var. Jag hade petat i några blåbär för att få till en aning sötma. Och visst, blåbären var goda.

Det är svårt att vara sockerfri.

tisdag 22 november 2016

Pepparkakor igen

Idag planerar jag att baka LCHF-muffins med pepparkakskryddor, så här när julen börjar komma klädsamt nära för just pepparkakor. Jag är beredd på den djupa besvikelse som kommer att följa, men jag hoppas ändå på ett underverk.

Jag hör till dem som aldrig använder någon sockerersättning, dels eftersom jag vill bli av med just sötsuget och dels eftersom jag tror att kroppen kan bli förvirrad och börja frigöra insulin trots allt, med allt vad det innebär av fettbildningsförutsättningar. Men då får man också räkna med att allt man försöker baka i kakväg smakar tröstlös sockerabstinens.

måndag 21 november 2016

Räknare rekommenderas!

Jag har haft så otippat stor nytta av räknaren här till höger som anger antal sockerfria dagar i följd. Det är bokstavligen den som hindrat mig från att bryta sockerfriheten vid upprepade tillfällen under den gångna veckan. Det hade jag verkligen inte väntat mig.

I övrigt en bra dag med både träning och strikt LCHF.

söndag 20 november 2016

Pepparkakor

Idag är jag hemma hos min mamma och det finns en stor burk med pepparkakor. Om jag tar en pepparkaka, så tar jag alla. Som med chips, fast pepparkakor är värre för mig.

I övrigt har jag ätit pasta till lunch, men fr.o.m. i morgon är det slut på den sortens utsvävningar. Smör  till frukost, lunch och middag. Typ.

Som vanligt extremt opepp. Vill bara köpa Ben & Jerry's och bete mig som folk.

Träna vill jag heller inte göra, men det är tänkt att jag ska göra det minst tre gånger nästa vecka.

Stackars, stackars mig? Nej, inte direkt. Nu kör vi! Yayyyyzzzzzzz ... snark ...

Hoppsan, vaknade av att jag slog huvudet i tangentbordet.

fredag 18 november 2016

Bekännelser och ett recept

Jag ska erkänna att jag både ätit lite potatis och lite pasta under dessa "sockerfria" dagar. Enligt LCHF-doktrinen är kolhydrater = socker. Jag har dock inte gått på full LCHF ännu, utan tänkte mjuka igång det på det här sättet. Från och med måndag, strikt fetlevnad.

Och här är ett recept som jag just kom på och provade:

Chokladmousse

250 gr mascarpone
70 gr mörk choklad (85% kakao)
en skvätt vispgrädde

Häll i den lilla skvätten grädde i mascarponen, så att denna blir lite rörbar. Smält chokladen över vattenbad och blanda ned. Glufsa i dig.

Det var verkligen extremt tillfredsställande. Och, jovisst, även 85-procentig choklad innehåller ju socker, men totalt ca 13 gr kolhydrater bara i dessa 70 gr. Det får fanimej räknas som sockerfritt i sammanhanget. Särskilt eftersom inte ens jag lyckades få i mig mer än knappt hälften av denna röra i en sittning.

torsdag 17 november 2016

Bakfylla

Okej, så jag klarade gårdagens stand-off med Selectamaskinen. Bra så. Men idag är jag bakis och det är inte att leka med. Jag har aldrig the munchies så bad som när jag druckit vin dagen före. Tack och lov kan jag knappt röra mig, så jag kommer förhoppningsvis inte palla att ta mig ut och köpa snask.

Det kommer inte att bli så mycket jobbat idag.

onsdag 16 november 2016

Danger!

Nu är jag i ett extremt känsligt läge. Jag sitter i tunnelbanan, på väg hem från vinstinn middag och det finns en sådan där jädrans Selectamaskin här. Och det går att betala med kort nuförtiden! Säkert kan man både swisha och sms:a också. Kontantlöshet utgör iaf inget hinder.

Och tåget kommer inte förrän om åtta minuter.

Hjälp!

Fara å färde

I kväll ska jag på middag. Det kan tänkas förekomma efterrätt. Då är det meningen att jag ska vara en av de där genomtrista, stämningsdödande människorna som tackar nej. Kommer jag verkligen att klara det?

Sockersorg

Oj, vad jag saknar mitt socker! Och, ja, jag sörjer det faktiskt. Det är någonting så livsförnekande och tröstlöst med att avstå från kakor, glass och godis. Alltså, finns det något tristare än folk som tackar nej till bullfika eller efterrätt? Knappast.

Jag förstår verkligen nyktra alkoholister och deras sorg efter alkoholen. Det är någonting som tagit en stor plats i ens liv och som bidragit till att fylla det med "mening". Det blir så satans tomt och tråkigt utan.

Och detta alltså efter två dagar utan socker. Jag undrar ifall det här kommer att funka.

tisdag 15 november 2016

Tips #1 - just do it!

Shit, man kan bli förbannad för mindre. Vilken otroligt hurtjobbig rubrik!

Men låt mig förklara vad jag menar: Det är bättre att träna än att inte göra det.

No shit, Sherlock.

Okej, det här går inte så bra känner jag. Jag tappar i förtroende för varje ord jag skriver.

Men så här då: Man kanske inte behöver träna så himla engagerat eller hårt, bara man gör det. Bara man gör någonting. Slänger sig ned på vardagsrumsmattan och gör några crunches, tar trapporna upp till lägenheten, går en femminutersrunda runt kvarteret.

Nej, jag känner fortfarande att jag håller på att tappa här. Det låter fortfarande vidrigt.

Suck, men så här då: Jag tror inte att man ska underskatta den typen av mikroträning i vardagen, för den kan - om man bara är lite, lite konsekvent och uppmärksammar detta hos sig själv - leda till en bra känsla, som i sig kan leda till mer träning. Om det så bara är tio armhävningar på köksgolvet.

När det gäller det mesta annat i livet - som jag kunnat identifiera i alla fall - så är lite men ofta bättre än mycket och sällan. Man blir bättre på piano genom att spela lite varje dag än länge en gång i veckan. Man lär sig franska genom att envist lyssna i några minuter om dagen - inte genom att gå en intensivkurs en helg. Man underhåller sina vänskapsrelationer bäst genom att höras lite då och då, i stället för att åka på en minisemester tillsammans en gång om året.

Typ så. Äsch, jag vet inte. Men så tänker jag göra i alla fall. Träna lite, men ofta. För annars blir det nog tamejfan ingenting alls.

En dag utan socker!

Så har man en dag utan socker under bältet. Yes!

Och idag ska jag träna. SKA träna. Inga ursäkter, inga undanflykter. Jag gör det det första jag gör på morgonen.

Efter att jag fått mitt kaffe strax.

Det här är en blogg som ingen människa någonsin kan vara intresserad av att läsa. Men jag tror kanske att den hjälper mig. Se bara på min fina etta!

måndag 14 november 2016

På det fjärde smäller det

Eller nåt. Jag känner mig fruktansvärt otaggad. Men idag är i alla fall en sockerfri dag under bältet. Ja, när dagen är slut. Om en lång, lång stund. Min fina "Dagar utan socker"-räknare här intill står fortfarande på noll, tills klockan slår tolv i natt. Då jävlar.

Jaha, blir det någon träning idag då? Nja, just idag hinner jag inte. Eller orkar inte i alla fall.

Världens kanske lamaste början på ett nytt, sunt liv.

Det är vad det är. Det bästa jag kan åstadkomma just precis nu.

söndag 13 november 2016

I morgon händer det

Yay.

Jag har sällan känt mig så opeppad och oinspirerad inför någonting över huvud taget. Det kan ha att göra med den Ben & Jerry's Peanut Butter Clutter som jag nyss satte i mig (jepp, den på bannerbilden). Meningen är att det ska bli den sista. På länge i alla fall. Vi bedriver inte nazism här, bara återhållsamhet med fokus på hälsa och förvaltningsbarhet (som det heter i programmeringskretsar).

Shit, vilket blodsockerfall. Det är bland annat sådana jag vill slippa helt. Och det gör man faktiskt med konsekvent tillämpad LCHF. Men LCHF är svårt om inte hela familjen kör tillsammans och det gör vi inte här hemma. Min man har andra idéer om hur kosthållning ska se ut och vad det gäller min dotter skulle jag självklart aldrig ge mig på att experimentera med några rigorösa dieter (so spare me the näthat, please).

Men den omedelbara planen för i morgon, kommande vecka och kommande månader bygger trots allt på LCHF matmässigt för min del. Det kan betyda exempelvis att min lunch består av en mozzarella som jag måsar ned (min mans uttryck - han tycker att det ser lika mumsigt ut som när en mås gulpar i sig en hel strömming) på stående fot. Jag kan leva med det. Inte varje dag, men tillräckligt ofta.

Jag tror att min enda chans är detaljerad planering, för att inte låta reptilhjärnan ta över och leda mig rakt ned i Ben & Jerry's-fördärvet. Jag måste alltså veta att jag planerar att måsa mozzarella till lunch och så måste jag även se till att det finns en mozzarella hemma. Sedan måste jag på ett tidigt stadium veta vad som kommer att lagas till middag, så att jag kan anpassa det hela LCHF-mässigt för egen del. Och så att det alls blir någon middag och inte bara en håglös kvinna i en soffa, som hoppas att det ska lösa sig självt på något sätt.

Det måste dessutom finnas akutsnacks som är ok hemma. Som exempelvis nötter. Och det är ju fantastiskt ifall man lyckas se till att man bakat fröknäcke och nötbröd så att det finns när suget blir alltför svårhanterat.

Jag har varken planerat eller stockat upp med snacks inför morgondagen.

Shit, mitt blodsocker är ... Så. Lågt.

Det börjar bra det här.

lördag 12 november 2016

Alla kommer i form utom jag

... men nu ska vi ändra på det!

Min goda väninna H gav mig idén till denna min nya blogg om att shejpa upp sig och förhoppningsvis komma i någon sorts form. "Gav mig idén", förresten - jag stal den! Rakt av. Men i Hs fall handlar det om att, åtminstone initialt, följa en strikt plan, medan det i mitt fall handlar om en vagare, mer allmän strävan.

En sådan brukar ju - som bekant - ge resultat ...

Okej, jag vet. Men nu startar jag den här bloggen och ingen kan hindra mig.

Och visst kommer jag att ha planer att följa, men bara av sådan karaktär att jag kan se det som en ny "livsstil" (det är ett sådant pretto, tidigt 90-talsord på något sätt). Min huvudlinje är LCHF och HIT (High Intensity Training). Det förra därför att jag verkligen tror att socker är den stora boven i dagens kosthållning och det senare för att jag är så jävla lat att jag långt hellre tränar intensivt men kort än står och tröskar i evigheter på någon jädrans trappmaskin.

I Hs fall kommer det initiala boostprogrammet att omfatta totalförbud gällande alkohol och kaffe. Just det där med kaffeförbudet kan man inte riktigt förstå vidden av om man inte känner henne, eller någon annan ordentligt inbiten kaffoman. Men jag förstår och bugar mig djupt och hattlöst inför denna milda grad av hjältemod.

Jag kommer att tulta efter H med hela entusiasmen och oförmögenheten hos en ettårig lillasyster. Jag kommer att försöka, men jag kommer inte ha en chans emot hennes stenhårda disciplin.

Både kaffet och alkoholen blir kvar i mitt liv. I rimliga mängder.

Och viktigast av allt: Det här börjar inte förrän på måndag för min del ... Idag är det lördag och jag har en Ben & Jerry's i frysen som jag inte kan låta förfaras - det vore ett helgerån.

Jaha, det här verkar ju lovande. Vaga planer som ska realiseras en annan dag.

Bäddat för succé.