onsdag 13 februari 2019

Hur man rasar i vikt


Viktras tamejfan! (Källa)

Allvarligt, hur provocerad blir man inte när folk pratar om hur de rasar i vikt? Vadå rasar, liksom? Och varför händer det aldrig mig?

Fast nu har det hänt mig. Idag ligger jag på ett BMI om 22,8 - jag som hade problem att pressa ned siffran till hälsosamma 25! Det har gått på ca tre månader och jag skulle tro att det rör sig om totalt ca 7-8 kg, så det kanske inte är det där klassiska kvällstidningsraset ("X gick ned 32 kg på två veckor!"), men för mig duger det gott.

Ok, hur gör man då? Vad var det som hände?

Svar: Man skaffar sig ett brinnande intresse som inte är förenligt med att äta. I mitt fall musik. Alltså, främst att spela instrument. Jag har alltid spelat, men det har liksom legat lite i träda de senaste femton åren i alla fall. När jag sedan i höstas började spela ett nytt instrument - cello - och fick en lärare för första gången på typ tjugofem(!) år, så liksom brakade allt lös. Lavinartat började jag spela, cello, piano och fiol. Och lyssna! För lyssnandet är inte heller förenligt med ätande vad gäller mig. När jag lyssnar på musik jag verkligen gillar, kan jag inte göra någonting annat. Därför har jag under många herrans år inte heller tillåtit mig själv att lyssna på musik. Det kändes som ett sådant slöseri med tid, eftersom jag inte kan kombinera det med någon annan aktivitet. Så dumt!

Nå, detta var alltså hela hemligheten.

Ett litet aber bara: Träningen har i stället blivit lidande. Jag vill mycket hellre spela än att träna, nämligen.

Men det ska väl gå att få bukt med, tänker jag. För jag har fan svinont i kroppen och tror att träning hjälper. Ska bara realisera det hela.

Sedan. Snart. Först ska jag bara gå och spela lite piano ...

3 kommentarer:

  1. Nämen hej där, nu hamnade jag här av en slump. Kände inte till att du hade denna blogg! Hoppas det går bra för dig och att du får må bra i en hälsosam kropp och själ. Roligt att höra om hur ditt nygamla intresse påverkat din hälsa positivt! Har själv lidit av ätstörningar under måååång år tidigare i livet så folk som sysslar med dieter osv gör mig alltid lite nervös. Är så lätt att låta det ta över sitt liv, man märker knappt när det händer och det är verkligen svårt att ta sig ur... Kram på dig fina du!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!😊 Ja herrejesus, vad ätstörningar kantat mitt liv - aldrig så att det blivit farligt, liksom, bara själsligt och kroppsligt osunt. Jepp, dieter är lite störda till sin natur, men någonstans möts ju begreppen diet-kosthållning-livsstilsförändringar. För mig är det nu bara vad det är: jag äter inte lika ofta och försöker hålla nere på sånt jag mår aktivt uselt av (klassiker som mjöl, socker o.s.v.). Min kropp gillar den nya vikten och ligger snällt kvar där. Måste snarast se till att inte gå ned mer i vikt! Vill inte bli för smal.

      Radera