Hur man rasar i vikt

Viktras tamejfan! (Källa)

Allvarligt, hur provocerad blir man inte när folk pratar om hur de rasar i vikt? Vadå rasar, liksom? Och varför händer det aldrig mig?

Fast nu har det hänt mig. Idag ligger jag på ett BMI om 22,8 - jag som hade problem att pressa ned siffran till hälsosamma 25! Det har gått på ca tre månader och jag skulle tro att det rör sig om totalt ca 7-8 kg, så det kanske inte är det där klassiska kvällstidningsraset ("X gick ned 32 kg på två veckor!"), men för mig duger det gott.

Ok, hur gör man då? Vad var det som hände?

Svar: Man skaffar sig ett brinnande intresse som inte är förenligt med att äta. I mitt fall musik. Alltså, främst att spela instrument. Jag har alltid spelat, men det har liksom legat lite i träda de senaste femton åren i alla fall. När jag sedan i höstas började spela ett nytt instrument - cello - och fick en lärare för första gången på typ tjugofem(!) år, så liksom brakade allt lös. Lavinartat började jag spela, cello, piano och fiol. Och lyssna! För lyssnandet är inte heller förenligt med ätande vad gäller mig. När jag lyssnar på musik jag verkligen gillar, kan jag inte göra någonting annat. Därför har jag under många herrans år inte heller tillåtit mig själv att lyssna på musik. Det kändes som ett sådant slöseri med tid, eftersom jag inte kan kombinera det med någon annan aktivitet. Så dumt!

Nå, detta var alltså hela hemligheten.

Ett litet aber bara: Träningen har i stället blivit lidande. Jag vill mycket hellre spela än att träna, nämligen.

Men det ska väl gå att få bukt med, tänker jag. För jag har fan svinont i kroppen och tror att träning hjälper. Ska bara realisera det hela.

Sedan. Snart. Först ska jag bara gå och spela lite piano ...

Fortsatt viktnedgång

Det här är inte jag, men det ser ut att vara en kvinna som lyckas med sin diet - se bara hur hon leende avstår från att bita i äpplet! (Källa)

Alltså, det bara rullar på här. Jag är helt chockad. Min matfixering är helt enkelt på paus just nu. Jag säger "paus" eftersom jag räknar med att jag kommer att åka på en rebound i och med julen, och den kommer nog vara svår att ta sig ur, när jag väl fått smak på godis igen.

Men för tillfället är jag alltså både smal och nöjd, med ett BMI på 23,1. Det ni!

BMI 23,6!

OBS! Inte jag på bilden (tyvärr) (Källa)

Igår vägde jag mig för första gången på länge och det var helt SJUKT vad jag gått ned i vikt. Jag vet inte exakt hur mycket för jag vet inte var jag började, men det är minst fem kilo. Så vitt jag kan bedöma så har det skett på två månader - alltsedan jag började experimentera med maten för att försöka lindra min ledvärk och dessutom fick ett nytt brinnande intresse i form av cellon.

Jag har f.ö. i stort sett ingen ledvärk alls längre. Cello kan jag heller inte spela, men shit, vad roligt det är!

Oväntat och glädjande

Uppslukad (Källa)

Nu har allting plötsligt löst sig av sig självt här. Eller, det beror väl på vad man menar, men jag pratar främst viktmässigt. Så här är det, att jag började spela cello för typ två månader sedan och det snöbollade igång mitt redan existerande intresse för att spela klassisk musik. Jag spelar sedan tidigare både fiol och piano - hellre än bra, som man brukar säga - men det har legat en aning i träda de senaste åren. Nu när jag kommit igång igen kan jag liksom inte få nog! Suget efter att t.ex. spela piano är helt enkelt större än suget efter en chokladkaka. Eller mat ö.h.t. Alltså, jag äter, men inte så ofta och inte så mycket och inte så himla onyttigt.

För det är en annan sak som haft väldigt stor inverkan på min kosthållning: min ledvärk som jag länge dragits med visar sig vara starkt relaterad till vad jag stoppar i mig. Så om jag håller mig borta så mycket som möjligt från gluten, stärkelse och socker (inkl. laktos) så har jag plötsligt nästan inte ont alls! Helt otroligt.

Och en annan sak som jag ska börja ta på större allvar: Miljön. Allvarligt, hur svårt ska det vara att äta betydligt mer vegetariskt? Och om man nu ska äta kött kan man åtminstone se till att det är ekologiskt och svenskt. Samma med mjölkprodukter. Blir nog aldrig vegan, men man kan väl åtminstone sträva en aning åt det hållet.

Nytt rekord!

Jo, minsann, äntligen har jag lyckats bräcka mitt årsgamla rekord för antalet dagar i följd utan socker. Förra rekordet var 18 dagar och idag är jag uppe i 20! Dock ... Det kommer bara att bli 21 dagar, eftersom jag ska på middag i morgon och vägrar att avhålla mig från efterrätt p.g.a. en siffra. Det viktiga är att kunna hejda sig igen, efter att man fallit och ätit socker.

Vägde mig igen idag och ligger fortfarande på BMI 25,0.

Normalviktig!

Det här med att inte äta socker är faktiskt the shit. BMI 25,0 vid dagens invägning. Jag är inte säker på vad det innebär i viktnedgång sedan katastrofen vid årsskiftet, men det måste röra sig om ett antal kilo.

Den här gången har jag knappt haft några andra regler än inget socker. Jag har inte ätit pasta och väldigt lite bröd. Inte så mycket potatis, men massor med andra rotfrukter. Chiafrön och qiunoa har varit de nya inslagen, förutom soja- och kokosprodukterna i stället för mjölkprodukter.

Men allt detta sammantaget funkade tydligen så här långt i alla fall. Det är bra, för så här kan jag helt klart leva.

Och jo, en extra bonus är att jag inte längre har så mycket ledvärk som jag brukar - och har haft sedan jag var tonåring. Det känns som om det måste betyda att kroppen känner sig hyfsat nöjd.

Träningen då? Det har varit lite sjukdom nu igen, och vabb, o.s.v. När jag kommer igång blir allting troligen perfekt:)

Tangerat rekord

Jaha ja, idag har jag uppnått 17 sockerfria dagar i följd och mitt rekord sedan tidigare är 18. Efter att innevarande dag är tillända kommer jag alltså att hamna precis på siffran 18 igen. Hurra!

MEN, jag kommer med all sannolikhet inte att sätta ett nytt rekord, trots detta. Varför? Jo, för att jag i morgon ska på en bättre middag tillsammans med min man och jag bara vägrar att sitta där och "nej tack, ingen efterrätt för mig - jag har en räknare att tänka på" eller "oh nej, visserligen är French 75 min favoritcocktail, men den innehåller ju socker och jag vill bra gärna sätta det där nya rekordet".

Så jag får vackert börja på noll igen dagen därpå, lördagen 20 januari.

Och träningen då?

Ja, host host. Det kommer. Jag har haft det där med armen. Och, ja, jag behövde vila upp mig. Och typ ... något sådant.

Botten är nådd

Det här går verkligen pissdåligt. Juletider, liksom, med allt vad det innebär av pepparkaksbak och glögghuttar om kvällarna.

Och inte minst: Känslan av att "snart är det ju ett nytt år med nya möjligheter och en ny början på allting". Det där är ju oerhört bedrägligt. Snart börjar det, liksom. Det är ju en ren konstruktion i sinnet.

Men ja, nu är det så, och jag skäms inte för att berätta att det idag blev egenhändigt bakade lussekatter till frukost:)

Ett pissigt omtag

Ok, detta "omtag" (se föregående inlägg) blev riktigt, extra pissigt. Låt mig skylla det hela på min tå.

Öh, say what?

Jomen så här såg den ut för drygt två veckor sedan:

Jag hade helt enkelt råkat dra den i soffan (inte någon mjuk del av denna) med full kraft. Notera att ringtån (den blåaste) har en lite underlig vinkel. Detta beror på att jag lyckades få in soffkanten mellan lång- och ringtå.

Jag linkade - alltså, verkligen linkade! - i nästan två veckor. Nu har det börjat ordna upp sig. Tån är fortfarande en aning svullen och gör ont främst vid beröring eller promenad längre än fem minuter.

Hursomhelst så har detta gjort det svårt att träna. Det har också gjort att jag hamnat i något sorts tröstmode, där jag gärna matat mig själv med socker.

En riktigt pissig kombination, som lett till ett pissigt omtag.

Snart på banan igen.

Nä, nu får det vara nog!

Men så här kan vi ju inte ha det! Min livsföring har nått någon sorts bottennivå och min statistik på den här bloggen avslöjar precis hur det ligger till - jag hade säkert friserat verkligheten mentalt om jag inte haft det så här svart på vitt.

Sockerfri 72%
Håller mig till min svurna diet 62%
Tränar 32% - fast just nu inte alls!
(Procent anger del av året totalt hittills.)

Jag måste rycka upp mig, det står helt klart. För att min fyrtiotreåriga kropp ska ha en chans att hålla sig frisk och funktionell. Och detta inte minst för att min treåring ska ha en mamma som orkar och kan ta hand om henne ordentligt. Ingen svår ekvation: Jag måste ta hand om mig själv - om inte för min skull så för min dotters.

Dags för lite planering, alltså. Och för detta ändamål har jag ju denna blogg! Så lägligt.

Jag tänker mig veckoplanering. Med minst tre träningspass - we're talking HIT här, så det är sannerligen inget högt satt mål. Men vi mjukstartar ändå med tre pass. Och OM jag nu ska frångå min diet - och det är jag inte främmande för, under kontrollerade former - så ska det i alla fall vara planerat i förväg och inte bara ett impulsbeteende.

Så har vi den själsliga hälsan då ... Till min stora skam ligger meditationstillfällesräknaren fortfarande på noll. Men ok, vi säger meditation EN gång i veckan då, till en början. Det måste jag ju kunna fixa.

Jag tänker skapa en etikett som heter "Veckoplanering" och skriva ett sådant inlägg varje vecka. Sedan ska jag ha en till etikett "Veckoavstämning", för att se hur det gick. Här ska skaffas kontroll över livet!

BMI-succé!

Äntligen - ÄNTLIGEN! - har jag tagit mig in i rätt BMI-intervall. Idag klockade jag in 24,6. Helt otroligt skönt! Det betyder att jag är officiellt normalviktig. Och det betyder också att jag under dessa årets första fem månader ändå gått ned ca 4-5 kg. Detta alltså trots att jag ätit socker i snitt nästan var femte dag! Det är ju väldigt glada nyheter att ca 80% sund kosthållning räcker bra långt. Jag vill ligga på ett BMI kring 24 (för att ha lite marginaler), så det är en liten bit kvar, men sedan handlar det för mig bara om att stanna där. Och jag tror faktiskt att det kan vara fullt möjligt helt enkelt genom att äta som jag redan gör. MEN, sockret måste jag nog vara mer försiktig med i vilket fall som helst. Det är ju faktiskt pissdåligt för kroppen.

Apropå pissdåligt, så är det händelsevis precis så jag mår nu. Min halsfluss har blivit en aning värre och fyradagarshelg med stängt dagis närmar sig med stormsteg.😱

Gnäll och avstämning

Men alltså, det här går ju inte så bra på det hela taget. Nu har jag fått en streptokockinfektion i halsen och känner mig rätt under isen. Detta gör också att jag inte kan träna. Inte för att jag vill träna - jag avskyr det - men jag måste ju. För min hälsas skull. Fast just nu kräver ju alltså denna hälsa att jag ger fan i träningen. Så tack, hälsan? Eventuellt.

Om vi ska stämma av och kolla på min prestation så här långt, när vi tillryggalagt fem månader av året, så ser siffrorna hyfsat dystra ut överlag, oavsett tillfällig sjukdom.

Meningen var ju att jag just nu skulle vara en bra bit på väg i min sockerfria månad, men ett alltför blött krogbesök ledde till sockerkonsumtion. Och glassen (den som jag köpte på hemvägen från krogen, så klart: Ben & Jerry's One Love) blev över och inmundigades två dagar senare. Summa summarum: Två avsteg under denna min "sockerfria" månad. Yay.

Totalt under det här året har jag haft 27(!) dagar då jag ätit socker!! Det är 18% av tiden! Det är alltså mer än en gång i veckan. Helt ofattbart, för jag upplever att jag varit ytterst restriktiv. Tur att jag har min lilla räknare här, för annars hade jag fått för mig att jag verkligen idkat renlevnad detta år.

Men siffrorna talar sitt tydliga språk och det är inte konstigt att jag inte gått ned speciellt mycket i vikt, trots bra matdisciplin 82% av tiden.

Träningen ligger f.ö. på 43% nu. Jag tänker inte klaga på mig själv för det. Det är bra jobbat, med tanke på hur mycket jag ogillar att träna.

Framöver planerar jag att vara ytterst vaksam vad gäller sockret. För visst, jag får äta sötsaker ibland, men absolut max en gång i veckan. Möjligen. Helst inte mer än en gång på två veckor. Det vore något sorts ideal. Men i så fall har jag redan överskridit min kvot för hela året.

Suck.

En aning slarvig men nöjd

Nu har här slarvats rejält med både socker och träning. I det första fallet har det blivit lite väl mycket och i det andra lite väl lite.

Men, vad gör jag då? Skäller jag på mig själv? Inte! Eller, jo, det gör jag så klart. Men det ska jag inte göra, för liksom jag sagt förut så försöker vi leva ett liv här, inte vinna ett krig (köp Anna Kåvers bok f.ö., som inte handlar om fysisk form, men väl psykisk).

Det är egentligen inte ens aktuellt att tala om "nya tag", för det går ändå överlag hyfsat det här. Jag är i alla fall inte fetare och slöare än när jag startade den här bloggen, utan tvärtom, även om resultaten inte varit överväldigande. Av naturliga skäl, eftersom jag inte varit direkt strikt i min livsföring. Jag har bara styrt upp lite och blottlagt mitt beteende för mig själv.

På det hela taget är jag skitnöjd.

Linser

Hoppsan, jag gick i dagenefterfällan igen. Det fanns dajmstrut kvar i frysen på morgonen efter Tiki Tuesday ... Ni fattar.

Plus att jag har börjat äta en del linser och kikärter. Det är inte så himla bra ur LCHF-synpunkt, men på andra sätt känns det väldigt bra. Till exempel så är det ju vegetariskt, vilket är bra ur en massa synvinklar. Dessutom mår jag ganska bra av det. Jag är en ständig katastrof av mer eller mindre galopperande magkatarr, men med linser och grejs blir magen ganska lugn. Så LCHF-dagarna faller ifrån här på räknaren intill och det är alltså linserna som spökar där.

I övrigt så har det ju gått ungefär ett tredjedels år nu (va, redan?!) och när jag stämmer av kan jag ju se övergripande tendenser - vilket jag aldrig kunnat göra förut, helt enkelt eftersom jag har haft noll statistik att gå på. Jag ligger på 84 % sockerfria dagar och jag tränar 44 % av alla dagar.

Det kunde så klart ha varit bättre, men framförallt så kunde det ha varit sämre. Mycket sämre! Jag väljer att säga hurra och ge mig själv fullt godkänt.

Irrationella jag

Det går långsamt det här, det gör det, men jag ser ett definitivt resultat nu - trots alla snedsteg jag gjort mig skyldig till. Mitt BMI låg idag på 25,1 och när jag tog fram måttbandet så såg det bättre ut än någonsin under detta år.

Allt detta är onekligen glädjande, men gissa hur jag reagerar. Man kunde ju tro att jag skulle känna att "yes, nu kör vi ända in i kaklet!", men så fungerar jag tydligen inte. I stället har jag ett enormt sug efter att börja slarva, "när det nu ändå verkar ordna upp sig".

Och påsken är här! En ännu mer godispräglad högtid än julen. Och, ja, jag kommer att äta godis. MEN det måste planeras ordentligt, så jag inte går omkring och småsnaskar varenda dag här framöver. Vi måste begränsa det till påskafton. Och möjligen en dag till. Kanske långfredagen, när jag ska på en liten påskgrej hos mamma. Med största sannolikhet kommer det att serveras saker jag kommer att ha svårt att tacka nej till.

Ok, vi säger så: Långfredag och påskafton är fria godisdagar. Lite extra farligt att de följer direkt på varandra, eftersom det är oerhört lätt att ytterligare en dag slinker in därefter. I synnerhet om det finns kvar godis här hemma. Men det får lösa sig!

Som man förtjänar

Jag mår inte bra. Alls. Jag förtjänar det. Alldeles för trevlig och god middag igår för att det skulle kunna ske utan konsekvenser. Nollad också, m.a.o.

Och hallå där, här tjatar jag om bristen på resultat av mina strävanden, när jag faktiskt bevisligen har lyckats slarva sammanlagt nästan två veckor under dessa årets första tre månader. Det går tydligen inte för sig, och det får man väl köpa.

Dock! När jag bara var lite, lite yngre hade den ansträngning jag ändå gjort räckt bra långt. Som det
är nu tycks jag i alla fall inte gå upp i vikt. Yay för små segrar.

Frisk och fin

Min sjukdom visade sig vara en kortis, tack och lov! Brukar annars åka dit rejält nuförtiden. En åldersgrej, antar jag. Och den rena frekvensen av sjukdomstillfällen har så klart mycket med dagisdottern att göra (även om hon hållit sig i stort sett frisk hela 2017 - peppar, peppar!).

Jag har f.ö. bestämt mig för att ignorera resultat så långt det är rimligt (ett "normalt" BMI är ju eftertraktansvärt så klart, och om jag går upp någonting fasligt i vikt så måste jag ju agera) och leva ett liv inte vinna ett krig (som Anna Kåver så klokt titulerat sin fina, sälbeprydda bok). Jag vill inte och kommer inte att följa några stenhårda regler till punkt och pricka. Så enorma problem har jag inte med vikten och hälsan att jag är tvungen att helt bryta med osunt leverne. För i mitt huvud är osunt leverne i rimligt mått = livsbejakande leverne. Men det gäller bara om man kan hålla det på en avvägd nivå - och jag tror att jag kan det.

Definitivt resultat

Idag fick jag en överraskning av det positiva slaget när jag ställde mig på vågen. BMI 25,5. Fortfarande övervikt, men en klar förbättring.

Igår körde jag ett danspass på gymmet för första gången på länge och kände mig förvånansvärt stark. Kan jag eventuellt gått upp lite i muskelvävnad också?

Resultat - tror jag

Eftersom jag är så himla dålig på det här med att mäta resultat, och eftersom resultaten i sig inte är överväldigande och uppenbara, så känns det ofta som om jag står absolut stilla och stampar. MEN, idag mätte jag mig med måttband och jag tror verkligen att det försvunnit några centimeter här och där. Och den här gången tänker jag skriva upp resultaten någonstans, så att jag har någonting att jämföra med nästa gång.

Så det så.

Överviktig men pigg

BMI 26,2. Inte helt sunt. Det här går inte så himla mycket framåt - eller snarare tvärtom - om man bara ska se till vågen. MEN, jag är piggare. Faktiskt. Och det är ingen liten sak för mig. Jag är nämligen i stort sett alltid så trött att jag känner att jag helst av allt vill lägga mig ned och typ dö. Pigg har jag liksom aldrig varit. Och, ok, det är väl en lätt överdrift att påstå att jag är just "pigg" nu, men det är definitivt något åt det hållet. D.v.s. jag vill inte bara dråsa ned på marken där jag står och vila lite. Hurra!