Hur man rasar i vikt

Viktras tamejfan! (Källa)

Allvarligt, hur provocerad blir man inte när folk pratar om hur de rasar i vikt? Vadå rasar, liksom? Och varför händer det aldrig mig?

Fast nu har det hänt mig. Idag ligger jag på ett BMI om 22,8 - jag som hade problem att pressa ned siffran till hälsosamma 25! Det har gått på ca tre månader och jag skulle tro att det rör sig om totalt ca 7-8 kg, så det kanske inte är det där klassiska kvällstidningsraset ("X gick ned 32 kg på två veckor!"), men för mig duger det gott.

Ok, hur gör man då? Vad var det som hände?

Svar: Man skaffar sig ett brinnande intresse som inte är förenligt med att äta. I mitt fall musik. Alltså, främst att spela instrument. Jag har alltid spelat, men det har liksom legat lite i träda de senaste femton åren i alla fall. När jag sedan i höstas började spela ett nytt instrument - cello - och fick en lärare för första gången på typ tjugofem(!) år, så liksom brakade allt lös. Lavinartat började jag spela, cello, piano och fiol. Och lyssna! För lyssnandet är inte heller förenligt med ätande vad gäller mig. När jag lyssnar på musik jag verkligen gillar, kan jag inte göra någonting annat. Därför har jag under många herrans år inte heller tillåtit mig själv att lyssna på musik. Det kändes som ett sådant slöseri med tid, eftersom jag inte kan kombinera det med någon annan aktivitet. Så dumt!

Nå, detta var alltså hela hemligheten.

Ett litet aber bara: Träningen har i stället blivit lidande. Jag vill mycket hellre spela än att träna, nämligen.

Men det ska väl gå att få bukt med, tänker jag. För jag har fan svinont i kroppen och tror att träning hjälper. Ska bara realisera det hela.

Sedan. Snart. Först ska jag bara gå och spela lite piano ...

Bättre än jag trodde

OBS! Inte jag på bilden. I wish, liksom:) (Källa)

Igår fick jag ett ryck och mätte midja och höfter, vilket jag inte gjort på länge av ren självbevarelsedrift - det kan kännas så himla hopplöst när det springer iväg där. Men nu när jag faktiskt gjorde det så var måtten bättre än någonsin! Nåja, även jag har ju varit ung o.s.v., så "någonsin" är väl att ta i. Men ok, mycket bättre än på länge!

Det gjorde mig glad, för det visar att mitt system fungerar. Och förhoppningsvis gör det att jag kan leva hyfsat länge med bibehållen fysisk förmåga. Jag vill se min dotter växa och jag vill kunna vara med henne och göra saker.

Tänk att allt handlar om det nuförtiden, snarare än beach 2019:)

Jajamänsan!

Jomen, tack vare löftet på denna (largely olästa) blogg så tränade jag faktiskt. 15 min yoga. Ingenting att fira med champagne och fyrverkerier med andra ord. Men det vi satsar på här är framförallt kontinuitet.

Och jag gillar min nya, fina app. Det är en kvinna som talar till en (voice over) under hela passet och hon låter vänlig och uppmuntrande. Brukar hata folk som ropar åt mig att jag är duktig när jag tränar, men just här funkar det av någon anledning.

Asana Rebel heter appen. Jag betalar typ $5/månad i för ett år. Hittills känns det klart värt det.

Succé

En liten sådan i alla fall. För, ja, jag tränade faktiskt. Ok, det var ett 19 minuter långt "full-body workout"-pass som väl inte var superkrävande direkt. Men det viktiga är att jag börjat ta tag i den här varande samvetsbölden som träningen utgör.

Så yay!

Normalviktig!

Det här med att inte äta socker är faktiskt the shit. BMI 25,0 vid dagens invägning. Jag är inte säker på vad det innebär i viktnedgång sedan katastrofen vid årsskiftet, men det måste röra sig om ett antal kilo.

Den här gången har jag knappt haft några andra regler än inget socker. Jag har inte ätit pasta och väldigt lite bröd. Inte så mycket potatis, men massor med andra rotfrukter. Chiafrön och qiunoa har varit de nya inslagen, förutom soja- och kokosprodukterna i stället för mjölkprodukter.

Men allt detta sammantaget funkade tydligen så här långt i alla fall. Det är bra, för så här kan jag helt klart leva.

Och jo, en extra bonus är att jag inte längre har så mycket ledvärk som jag brukar - och har haft sedan jag var tonåring. Det känns som om det måste betyda att kroppen känner sig hyfsat nöjd.

Träningen då? Det har varit lite sjukdom nu igen, och vabb, o.s.v. När jag kommer igång blir allting troligen perfekt:)

Det blev av!

Det blev faktiskt tränat idag. Ja, det var ett pissigt litet träningspass - någon sorts LIIT i stället för HIIT (Low/High Intensity Interval Training) - men det blev av!!

Det trista med mig och träning är att jag mår så himla dåligt av det rent psykiskt. Jag vet att andra känner sig själsligt upplyfta, men jag blir bara ledsen. Konstigt det där. Jag är dock helt och hållet övertygad om att det i längden är exakt vad själen behöver. Mens sana in corpore sano, eller vad det heter.

Vad hände med träningen?

Varför står min träningsräknare på noll fortfarande, nu den 8 januari - skulle det inte tränas var tredje dag?

Öh jo, det var väl meningen. Men först var det ju jullov, med stimulanskrävande treåring hemma, så då hade jag tänkt börja med allting idag, när hon börjat på dagis igen - i morse skulle det ha skett! Det är bara det att någon gång under natten så slängde jag till min högerarm på ett särdeles olyckligt vis och fick någon form av muskelsträckning/-bristning som gör att jag idag knappt kunde få på mig kläderna (för att inte tala om treåringens kläder). Så träningen uteblev. Typ. Igen.

Ett pissigt omtag

Ok, detta "omtag" (se föregående inlägg) blev riktigt, extra pissigt. Låt mig skylla det hela på min tå.

Öh, say what?

Jomen så här såg den ut för drygt två veckor sedan:

Jag hade helt enkelt råkat dra den i soffan (inte någon mjuk del av denna) med full kraft. Notera att ringtån (den blåaste) har en lite underlig vinkel. Detta beror på att jag lyckades få in soffkanten mellan lång- och ringtå.

Jag linkade - alltså, verkligen linkade! - i nästan två veckor. Nu har det börjat ordna upp sig. Tån är fortfarande en aning svullen och gör ont främst vid beröring eller promenad längre än fem minuter.

Hursomhelst så har detta gjort det svårt att träna. Det har också gjort att jag hamnat i något sorts tröstmode, där jag gärna matat mig själv med socker.

En riktigt pissig kombination, som lett till ett pissigt omtag.

Snart på banan igen.

Negligerad blogg ...

... negligerad hälsa.

Jodå, det går bra att sätta ett likhetstecken där, mer eller mindre. Fritt fall råder på alla plan. Ingenting är som det borde vara just precis nu ur hälsosynpunkt.

Men jag tänker inte räkna ut mig själv. Jag tänker ta mig upp i sadeln igen. Kosta vad det kosta vill.

Jag hör av mig!

Den hårda sanningen

Den här bloggen är ointressant på de allra flesta sätt - är jag den första att skriva under på - men den hjälper mig att se sanningen i vitögat på ett sätt jag aldrig lyckats med förut. Jag tror inte att mina räknare stämmer hundraprocentigt - därtill är livet alltför nyckfullt och jag har säkerligen missat en del dagar hit och dit - men oj vilken tydlig indikation på hur verkligheten ser ut. Den ser ut så här:

- Jag äter alldeles för mycket socker
- Jag tränar alldeles för lite
- Jag ägnar mig alldeles för lite åt min själsliga frid

Det är inte så att jag tänker skälla på mig själv för detta, men förhoppningsvis kan den tydliga bild jag får hjälpa mig att göra lite smartare val för kropp och själ framöver.

Nämen, allvarligt talat ...

... det här med veckoplanering var en dålig idé. Jag spyr bara jag ser inläggen - så himla trist att se veckan utstakad. Dessutom glömmer jag att fylla i avstämningen ordentligt, och då är det ju meningslöst. Bara ett till måste som läggs ovanpå alla andra. Så nu lägger vi av med det.

I övrigt sitter jag här och prokrastinerar. Borde skriva manus, borde städa. Orkar inte. Sitter i stället och skriver dundertråkigt inlägg.

Suck.

V 37 2017 - avstämning

Jaha, hur gick det då? Jo, så här:

Måndag

LCHF + bönor

Tisdag

LCHF + bönor

Onsdag

LCHF + bönor

Meditation 5 min
Torsdag

LCHF + bönor

Träning 7 min

Fredag

LCHF + bönor

Träning 20 min dansworkout

Lördag

Ingen träning

Spontan skaldjurs- och champagnekväll med maken - vitt bröd

Söndag

Sockerförfall

----------------------------

Svart = enligt plan

Rött = ej planerat avsteg


Grönt = ej planerad bonus

Gult = halvgenomfört mål

Vecka 36 2017 - avstämning

Måndag

Indisk hämtmat, utan ris men med bröd

En hel del champagne ...

Tisdag

Gående meditation ca 5 min

HIT 15 min

OK mat

Onsdag

Meditation 5 min

OK mat

Torsdag

HIT 15 min

Indisk mat, ris, bröd

Fredag

Planerat avsteg, massor med kolhydrater och snask, och vin, så klart

Lördag

Ok mat

Söndag

Ok mat

Ingen träning

--------------------------

Svart = enligt plan

Rött = ej planerat avsteg

Grönt = ej planerad bonus

Nä, nu får det vara nog!

Men så här kan vi ju inte ha det! Min livsföring har nått någon sorts bottennivå och min statistik på den här bloggen avslöjar precis hur det ligger till - jag hade säkert friserat verkligheten mentalt om jag inte haft det så här svart på vitt.

Sockerfri 72%
Håller mig till min svurna diet 62%
Tränar 32% - fast just nu inte alls!
(Procent anger del av året totalt hittills.)

Jag måste rycka upp mig, det står helt klart. För att min fyrtiotreåriga kropp ska ha en chans att hålla sig frisk och funktionell. Och detta inte minst för att min treåring ska ha en mamma som orkar och kan ta hand om henne ordentligt. Ingen svår ekvation: Jag måste ta hand om mig själv - om inte för min skull så för min dotters.

Dags för lite planering, alltså. Och för detta ändamål har jag ju denna blogg! Så lägligt.

Jag tänker mig veckoplanering. Med minst tre träningspass - we're talking HIT här, så det är sannerligen inget högt satt mål. Men vi mjukstartar ändå med tre pass. Och OM jag nu ska frångå min diet - och det är jag inte främmande för, under kontrollerade former - så ska det i alla fall vara planerat i förväg och inte bara ett impulsbeteende.

Så har vi den själsliga hälsan då ... Till min stora skam ligger meditationstillfällesräknaren fortfarande på noll. Men ok, vi säger meditation EN gång i veckan då, till en början. Det måste jag ju kunna fixa.

Jag tänker skapa en etikett som heter "Veckoplanering" och skriva ett sådant inlägg varje vecka. Sedan ska jag ha en till etikett "Veckoavstämning", för att se hur det gick. Här ska skaffas kontroll över livet!

Fritt fall

Nu finns det inte mycket positivt att säga om min livsföring, hur gärna man än skulle vilja. BMI har krupit upp strax över 25 igen, träningen ligger mer eller mindre på is och själen är också lite kaosig till följd av semesterstress. Inte många rätt här alltså.

Men vadårå?! Jag kämpar på här. Upp i sadeln igen och igen. Jag tänker minsann försöka överleva så länge min dotter kan ha användning för mig och inte dö förrän hon känner att det börjar bli aktuellt att få det där jädrans arvet någon gång.

Igår ...

... var det ju inte direkt. Kan man lugnt säga. Men det har varit en del nu. Mest med färdigställandet av min bok "Visheten vaknar" som precis gått i väg på tryck och som kommer ut i september.

Hur har det gått med sundheten under denna period då? Nja. Njo. Så där, får man väl säga. Jag har knappt tränat alls och ätit socker var och varannan dag. Det är t.o.m. så att mina räknare förmodligen är en aningen off, eftersom jag har varit dålig på att uppdatera när jag ätit socker eller bara slarvat med mathållningen. Men jag har i alla fall gjort ett ärligt försök att hålla räkningen och jag tror att det ska stämma hyfsat.

Hur ser det ut i siffror nu då, så här när det gått drygt ett halvår och allting har gått mer eller mindre utför på sistone? Jo, så här:

Sockerfira dagar: 78%
LCHF- + böndagar: 70%
Träningsdagar: 37%

Inte speciellt muntert alltså. Men hey! Jag håller på att leva ett liv här. Och jag äter inte socker varje dag. Och jag har rört på mig lite grand, då och då.

Bra så.

Gnäll och avstämning

Men alltså, det här går ju inte så bra på det hela taget. Nu har jag fått en streptokockinfektion i halsen och känner mig rätt under isen. Detta gör också att jag inte kan träna. Inte för att jag vill träna - jag avskyr det - men jag måste ju. För min hälsas skull. Fast just nu kräver ju alltså denna hälsa att jag ger fan i träningen. Så tack, hälsan? Eventuellt.

Om vi ska stämma av och kolla på min prestation så här långt, när vi tillryggalagt fem månader av året, så ser siffrorna hyfsat dystra ut överlag, oavsett tillfällig sjukdom.

Meningen var ju att jag just nu skulle vara en bra bit på väg i min sockerfria månad, men ett alltför blött krogbesök ledde till sockerkonsumtion. Och glassen (den som jag köpte på hemvägen från krogen, så klart: Ben & Jerry's One Love) blev över och inmundigades två dagar senare. Summa summarum: Två avsteg under denna min "sockerfria" månad. Yay.

Totalt under det här året har jag haft 27(!) dagar då jag ätit socker!! Det är 18% av tiden! Det är alltså mer än en gång i veckan. Helt ofattbart, för jag upplever att jag varit ytterst restriktiv. Tur att jag har min lilla räknare här, för annars hade jag fått för mig att jag verkligen idkat renlevnad detta år.

Men siffrorna talar sitt tydliga språk och det är inte konstigt att jag inte gått ned speciellt mycket i vikt, trots bra matdisciplin 82% av tiden.

Träningen ligger f.ö. på 43% nu. Jag tänker inte klaga på mig själv för det. Det är bra jobbat, med tanke på hur mycket jag ogillar att träna.

Framöver planerar jag att vara ytterst vaksam vad gäller sockret. För visst, jag får äta sötsaker ibland, men absolut max en gång i veckan. Möjligen. Helst inte mer än en gång på två veckor. Det vore något sorts ideal. Men i så fall har jag redan överskridit min kvot för hela året.

Suck.