Hur man rasar i vikt

Viktras tamejfan! (Källa)

Allvarligt, hur provocerad blir man inte när folk pratar om hur de rasar i vikt? Vadå rasar, liksom? Och varför händer det aldrig mig?

Fast nu har det hänt mig. Idag ligger jag på ett BMI om 22,8 - jag som hade problem att pressa ned siffran till hälsosamma 25! Det har gått på ca tre månader och jag skulle tro att det rör sig om totalt ca 7-8 kg, så det kanske inte är det där klassiska kvällstidningsraset ("X gick ned 32 kg på två veckor!"), men för mig duger det gott.

Ok, hur gör man då? Vad var det som hände?

Svar: Man skaffar sig ett brinnande intresse som inte är förenligt med att äta. I mitt fall musik. Alltså, främst att spela instrument. Jag har alltid spelat, men det har liksom legat lite i träda de senaste femton åren i alla fall. När jag sedan i höstas började spela ett nytt instrument - cello - och fick en lärare för första gången på typ tjugofem(!) år, så liksom brakade allt lös. Lavinartat började jag spela, cello, piano och fiol. Och lyssna! För lyssnandet är inte heller förenligt med ätande vad gäller mig. När jag lyssnar på musik jag verkligen gillar, kan jag inte göra någonting annat. Därför har jag under många herrans år inte heller tillåtit mig själv att lyssna på musik. Det kändes som ett sådant slöseri med tid, eftersom jag inte kan kombinera det med någon annan aktivitet. Så dumt!

Nå, detta var alltså hela hemligheten.

Ett litet aber bara: Träningen har i stället blivit lidande. Jag vill mycket hellre spela än att träna, nämligen.

Men det ska väl gå att få bukt med, tänker jag. För jag har fan svinont i kroppen och tror att träning hjälper. Ska bara realisera det hela.

Sedan. Snart. Först ska jag bara gå och spela lite piano ...

Förkylning

Ni vet (Källa)

Månaden började himla bra med en massa träning, fasta och sockerfrihet! Men sedan blev jag sjuk. Slut på träning och fasta, alltså. Sedan åkte jag till Krakow några dagar. Slut på sockerfrihet p.g.a. karaktärslöshet i resesituationer.

Nu är jag i alla fall något sånär frisk och det är dags att ta sig upp i den där sadeln igen. Det är så fruktansvärt segt efter ett avbrott! Oj, vad jag fick bråka med mig själv för att komma iväg till gymmet idag. Men jag gjorde det. Och även om jag fortfarande snörvlar och hostar så får det fan vara bra med den här förkylningen nu. Återgång till mitt fina system med 5:2 och regelbunden träning, samt i bästa fall socker- och brödfrihet.

Skit i allt!

Skit i detta! (Källa)

Ibland är motståndet inför träning som en fysisk kraft som håller mig i ett järngrepp. Det i stort sett GÅR inte att tvinga sig. Det som brukar hända då är att jag "fixar" annat först, och så kommer jag aldrig så långt som till själva träningen.

Därför gjorde jag i dag så här: Jag bara lät allt vara. Precis allt. Totalt kaos omkring mig, en massa saker jag borde göra ö.h.t., sådant som känns viktigare än träningen. Men det sket jag i. Det fick vara som det var. Jag bara bytte om, la fram yogamattan och satte igång min träningsapp.

Det var avskyvärt, men det blev av.

Ofta känns andra saker mer överhängande än träningen, men om man backar ett steg så är det inte så. Träningen håller en vid liv, även om man har svårt att fatta det. Jag har ett så sjukt stillasittande liv, så himla olikt ett "ursprungligt" liv på typ savannen. Visserligen kan jag räkna med att leva längre än folk gjorde på den tiden, eftersom jag varken behöver oroa mig för svält eller sabeltandade tigrar, MEN jag rör mig en bråkdel av det som de var tvungna att göra.

Så tamagotchimatten här är så illa tvungen att på något sätt piska sitt digitala husdjur till aktivitet, och då får man helt enkelt låta allt annat ligga en stund.

Asana Rebel

Låt oss tala om min nya träningsapp, Asana Rebel. Crappig på många sätt: genomgående extremt ensidig, lågintensiv yoga. Men det händer i alla fall att jag GÖR det, "tränar" alltså (ja, jag loggar det i min träningsräknare här intill). Jag tänker att vanan är a och o.

Och anledningen till att jag faktiskt använder den här appen är lustigt nog voice-overn, som känns varm och ombonad(!) på något sätt. Det är som om någon duttar med mig hela tiden och lirkar med mig för att jag ska fortsätta. Jag avskyr annars folk som försöker heja på mig när jag tränar. Så himla underligt.

Men om jag nu avsätter tiden, så borde jag kunna ägna den åt riktig träning i stället för den här lama pensionärsgympan. Varför gör jag inte det? Jovisst, för att det vore jobbigt så klart, men för mig handlar det ändå mest om att lyckas avsätta tiden och faktiskt dra på mig mina små träningskläder och rulla ut den förbannade mattan. Har jag kommit så långt så brukar resten ordna sig.

Dock inte nu. På något vis har jag fastnat i den här mesappen. Om någon vänlig själ kunde dra mig lika milt genom ett riktigt träningspass så skulle jag nog gärna välja den varianten. Jag vill helt enkelt ha en Asana Rebel-voice-over fast med träningspass som faktiskt drar upp pulsen en aning och anstränger någon liten muskel på ett meningsfullt sätt.

Jajamänsan!

Jomen, tack vare löftet på denna (largely olästa) blogg så tränade jag faktiskt. 15 min yoga. Ingenting att fira med champagne och fyrverkerier med andra ord. Men det vi satsar på här är framförallt kontinuitet.

Och jag gillar min nya, fina app. Det är en kvinna som talar till en (voice over) under hela passet och hon låter vänlig och uppmuntrande. Brukar hata folk som ropar åt mig att jag är duktig när jag tränar, men just här funkar det av någon anledning.

Asana Rebel heter appen. Jag betalar typ $5/månad i för ett år. Hittills känns det klart värt det.

Högtidligt löfte

Jag förbinder mig härmed att på ett eller annat sätt genomföra någon sorts träningspass idag.

Så var det officiellt. Och därmed svårare att snacka sig ur. Hoppas jag.

Succé

En liten sådan i alla fall. För, ja, jag tränade faktiskt. Ok, det var ett 19 minuter långt "full-body workout"-pass som väl inte var superkrävande direkt. Men det viktiga är att jag börjat ta tag i den här varande samvetsbölden som träningen utgör.

Så yay!

Idag SKA det ske!

Alltså, det här är ju inte klokt och jag hade inte trott på det ifall jag inte haft min fina räknare här intill:

Tre (3!) träningspass i år! What the?! VILL jag få en hjärtattack?!!

Nej, det vill jag så klart inte. Och idag ska det ske. Har skaffat en app med prenumeration på träningspass - så idiotiskt att betala för det när det finns så himla mycket bra gratisgrejer, men sådan är jag.

Så idag SKA det ske. Världsapromise!

Då har jag officiellt förbundit mig att röra på fläsket idag. Återkommer med bekännelse.

Det blev av!

Det blev faktiskt tränat idag. Ja, det var ett pissigt litet träningspass - någon sorts LIIT i stället för HIIT (Low/High Intensity Interval Training) - men det blev av!!

Det trista med mig och träning är att jag mår så himla dåligt av det rent psykiskt. Jag vet att andra känner sig själsligt upplyfta, men jag blir bara ledsen. Konstigt det där. Jag är dock helt och hållet övertygad om att det i längden är exakt vad själen behöver. Mens sana in corpore sano, eller vad det heter.

So help me God

Idag ska det ske. Jag ska träna. På ett eller annat sätt. Behöver inte vara långt, behöver inte vara tungt, behöver fan inte vara så mycket mer än att jag tar på mig de där satans träningskläderna och rör en liten, liten stund på min 43-åriga kropp! Den behöver det. Även om själen är den stora satsningen 2018 så får den ju inte en ärlig chans om inte kroppen mår ok.

Tangerat rekord

Jaha ja, idag har jag uppnått 17 sockerfria dagar i följd och mitt rekord sedan tidigare är 18. Efter att innevarande dag är tillända kommer jag alltså att hamna precis på siffran 18 igen. Hurra!

MEN, jag kommer med all sannolikhet inte att sätta ett nytt rekord, trots detta. Varför? Jo, för att jag i morgon ska på en bättre middag tillsammans med min man och jag bara vägrar att sitta där och "nej tack, ingen efterrätt för mig - jag har en räknare att tänka på" eller "oh nej, visserligen är French 75 min favoritcocktail, men den innehåller ju socker och jag vill bra gärna sätta det där nya rekordet".

Så jag får vackert börja på noll igen dagen därpå, lördagen 20 januari.

Och träningen då?

Ja, host host. Det kommer. Jag har haft det där med armen. Och, ja, jag behövde vila upp mig. Och typ ... något sådant.

Vad hände med träningen?

Varför står min träningsräknare på noll fortfarande, nu den 8 januari - skulle det inte tränas var tredje dag?

Öh jo, det var väl meningen. Men först var det ju jullov, med stimulanskrävande treåring hemma, så då hade jag tänkt börja med allting idag, när hon börjat på dagis igen - i morse skulle det ha skett! Det är bara det att någon gång under natten så slängde jag till min högerarm på ett särdeles olyckligt vis och fick någon form av muskelsträckning/-bristning som gör att jag idag knappt kunde få på mig kläderna (för att inte tala om treåringens kläder). Så träningen uteblev. Typ. Igen.

Lovvärt försök

Igår tränade jag en snabbis. Min fot tog verkligen stryk, känner jag idag, trots att jag gjorde ett minimum av den typen av övningar som innefattar ett visst mått av fotinblandning. Suck.

Förbannade tå!

Ett stycke meditation under västen

Jomen, idag lyckades jag klämma in en liten femminuters gående meditation på väg ifrån lämning på dagis. Den allra första sedan jag la till meditationsräknaren.

Yay!

Det är också verkligen, verkligen meningen att träningsräknaren ska stegas upp ett steg idag ...

Fritt fall

Nu finns det inte mycket positivt att säga om min livsföring, hur gärna man än skulle vilja. BMI har krupit upp strax över 25 igen, träningen ligger mer eller mindre på is och själen är också lite kaosig till följd av semesterstress. Inte många rätt här alltså.

Men vadårå?! Jag kämpar på här. Upp i sadeln igen och igen. Jag tänker minsann försöka överleva så länge min dotter kan ha användning för mig och inte dö förrän hon känner att det börjar bli aktuellt att få det där jädrans arvet någon gång.

Mina vänner i sjukdom och hälsa

Ben & Jerry. Mina vänner in sickness and in health. I alla fall in sickness. Två paket har jag smällt i mig under min veckolånga sjukdom. Jag tänker inte bråka om det - vem bryr sig? Jag är så lycklig över att vara tillbaka (nästan). Man ska inte underskatta det här med att vara frisk! Vilken grej att slippa vara sjuk! Det finns folk som lever med olika kroniska sjukdomar och, shit, vad jävligt det måste vara! För hur ska man då orka någonting ö.h.t.?

Bara att jag kan sitta och skriva vid datorn och inte behöver ligga och pekfingervalsa på en iPad känns alldeles fantastiskt. Jag är så otroligt mycket snabbare på ett vanligt, mekaniskt tangentbord. Och risken för skumma typos minskar exponentiellt.

Och ATT jag ska börja träna ordentligt när jag väl kan. Ojojojojoj, vad det kommer att kännas bra. Inte roligt - så personlighetsförändrad är jag inte - men så förbannat nyttigt för kroppen.

Så himla pepp just nu! Hoppas det håller i sig längre än idag.

Gnäll och avstämning

Men alltså, det här går ju inte så bra på det hela taget. Nu har jag fått en streptokockinfektion i halsen och känner mig rätt under isen. Detta gör också att jag inte kan träna. Inte för att jag vill träna - jag avskyr det - men jag måste ju. För min hälsas skull. Fast just nu kräver ju alltså denna hälsa att jag ger fan i träningen. Så tack, hälsan? Eventuellt.

Om vi ska stämma av och kolla på min prestation så här långt, när vi tillryggalagt fem månader av året, så ser siffrorna hyfsat dystra ut överlag, oavsett tillfällig sjukdom.

Meningen var ju att jag just nu skulle vara en bra bit på väg i min sockerfria månad, men ett alltför blött krogbesök ledde till sockerkonsumtion. Och glassen (den som jag köpte på hemvägen från krogen, så klart: Ben & Jerry's One Love) blev över och inmundigades två dagar senare. Summa summarum: Två avsteg under denna min "sockerfria" månad. Yay.

Totalt under det här året har jag haft 27(!) dagar då jag ätit socker!! Det är 18% av tiden! Det är alltså mer än en gång i veckan. Helt ofattbart, för jag upplever att jag varit ytterst restriktiv. Tur att jag har min lilla räknare här, för annars hade jag fått för mig att jag verkligen idkat renlevnad detta år.

Men siffrorna talar sitt tydliga språk och det är inte konstigt att jag inte gått ned speciellt mycket i vikt, trots bra matdisciplin 82% av tiden.

Träningen ligger f.ö. på 43% nu. Jag tänker inte klaga på mig själv för det. Det är bra jobbat, med tanke på hur mycket jag ogillar att träna.

Framöver planerar jag att vara ytterst vaksam vad gäller sockret. För visst, jag får äta sötsaker ibland, men absolut max en gång i veckan. Möjligen. Helst inte mer än en gång på två veckor. Det vore något sorts ideal. Men i så fall har jag redan överskridit min kvot för hela året.

Suck.

Sextio samt noll

Sextionde träningspasset för i år idag. Yay! Och jag har börjat bra på min avhållsamhetsmånad. Det är bönor och low-carb som gäller och jag håller mig i schack fast kroppen skriker efter socker.

Men själen då? Jag införde ju en räknare för meditationstillfällen för inte så länge sedan. Hur går det med det?

Noll. Det går noll. Noll tillfällen. Nedprioriterat som vanligt.

Låt oss ändra på detta idag!

Linser

Hoppsan, jag gick i dagenefterfällan igen. Det fanns dajmstrut kvar i frysen på morgonen efter Tiki Tuesday ... Ni fattar.

Plus att jag har börjat äta en del linser och kikärter. Det är inte så himla bra ur LCHF-synpunkt, men på andra sätt känns det väldigt bra. Till exempel så är det ju vegetariskt, vilket är bra ur en massa synvinklar. Dessutom mår jag ganska bra av det. Jag är en ständig katastrof av mer eller mindre galopperande magkatarr, men med linser och grejs blir magen ganska lugn. Så LCHF-dagarna faller ifrån här på räknaren intill och det är alltså linserna som spökar där.

I övrigt så har det ju gått ungefär ett tredjedels år nu (va, redan?!) och när jag stämmer av kan jag ju se övergripande tendenser - vilket jag aldrig kunnat göra förut, helt enkelt eftersom jag har haft noll statistik att gå på. Jag ligger på 84 % sockerfria dagar och jag tränar 44 % av alla dagar.

Det kunde så klart ha varit bättre, men framförallt så kunde det ha varit sämre. Mycket sämre! Jag väljer att säga hurra och ge mig själv fullt godkänt.

Chokladbollsmiss

Jaha ja. En oplanerad synd. Igår, när jag precis kommit hem från träningen, gav vi oss ut hela familjen, utan att jag ätit någonting. Vid lekparken där vi sedan hamnade fanns en liten kiosk där man kunde köpa kaffe och lite annat smått och gott. "Jag går och köper en kaffe", sa jag, och kom sedan tillbaka med både kaffe och chokladboll. Godaste jag ätit, någonsin.

Sensmoral: Ät något vettigt när du har tränat, för kroppen kommer att pocka extra mycket på någon form av återställare.