Fortsatt viktnedgång

Det här är inte jag, men det ser ut att vara en kvinna som lyckas med sin diet - se bara hur hon leende avstår från att bita i äpplet! (Källa)

Alltså, det bara rullar på här. Jag är helt chockad. Min matfixering är helt enkelt på paus just nu. Jag säger "paus" eftersom jag räknar med att jag kommer att åka på en rebound i och med julen, och den kommer nog vara svår att ta sig ur, när jag väl fått smak på godis igen.

Men för tillfället är jag alltså både smal och nöjd, med ett BMI på 23,1. Det ni!

BMI 23,6!

OBS! Inte jag på bilden (tyvärr) (Källa)

Igår vägde jag mig för första gången på länge och det var helt SJUKT vad jag gått ned i vikt. Jag vet inte exakt hur mycket för jag vet inte var jag började, men det är minst fem kilo. Så vitt jag kan bedöma så har det skett på två månader - alltsedan jag började experimentera med maten för att försöka lindra min ledvärk och dessutom fick ett nytt brinnande intresse i form av cellon.

Jag har f.ö. i stort sett ingen ledvärk alls längre. Cello kan jag heller inte spela, men shit, vad roligt det är!

Oväntat och glädjande

Uppslukad (Källa)

Nu har allting plötsligt löst sig av sig självt här. Eller, det beror väl på vad man menar, men jag pratar främst viktmässigt. Så här är det, att jag började spela cello för typ två månader sedan och det snöbollade igång mitt redan existerande intresse för att spela klassisk musik. Jag spelar sedan tidigare både fiol och piano - hellre än bra, som man brukar säga - men det har legat en aning i träda de senaste åren. Nu när jag kommit igång igen kan jag liksom inte få nog! Suget efter att t.ex. spela piano är helt enkelt större än suget efter en chokladkaka. Eller mat ö.h.t. Alltså, jag äter, men inte så ofta och inte så mycket och inte så himla onyttigt.

För det är en annan sak som haft väldigt stor inverkan på min kosthållning: min ledvärk som jag länge dragits med visar sig vara starkt relaterad till vad jag stoppar i mig. Så om jag håller mig borta så mycket som möjligt från gluten, stärkelse och socker (inkl. laktos) så har jag plötsligt nästan inte ont alls! Helt otroligt.

Och en annan sak som jag ska börja ta på större allvar: Miljön. Allvarligt, hur svårt ska det vara att äta betydligt mer vegetariskt? Och om man nu ska äta kött kan man åtminstone se till att det är ekologiskt och svenskt. Samma med mjölkprodukter. Blir nog aldrig vegan, men man kan väl åtminstone sträva en aning åt det hållet.

Förkylning

Ni vet (Källa)

Månaden började himla bra med en massa träning, fasta och sockerfrihet! Men sedan blev jag sjuk. Slut på träning och fasta, alltså. Sedan åkte jag till Krakow några dagar. Slut på sockerfrihet p.g.a. karaktärslöshet i resesituationer.

Nu är jag i alla fall något sånär frisk och det är dags att ta sig upp i den där sadeln igen. Det är så fruktansvärt segt efter ett avbrott! Oj, vad jag fick bråka med mig själv för att komma iväg till gymmet idag. Men jag gjorde det. Och även om jag fortfarande snörvlar och hostar så får det fan vara bra med den här förkylningen nu. Återgång till mitt fina system med 5:2 och regelbunden träning, samt i bästa fall socker- och brödfrihet.

Bort med bröd!

Ett stort no-no!

Nej, nu får det vara slut på brödätandet här hemma! Det här med sockret går ganska bra - faktum är att jag tangerar mitt eget tidigare sockerfria rekord på 21 dagar just idag - men brödet pajar allting. Bröd är USELT för min kropp. Jag mår dåligt av det och jag blir fan inte smalare heller.

Om inte annat så är min ledvärk helt fruktansvärd om nätterna och jag VET att gluten förvärrar saken. Så stopp nu bara.

Fast när jag är i Krakow om några dagar tänker jag minsann äta bröd till frukost. Det hör fanimej till när man bor på hotell.

Skit i allt!

Skit i detta! (Källa)

Ibland är motståndet inför träning som en fysisk kraft som håller mig i ett järngrepp. Det i stort sett GÅR inte att tvinga sig. Det som brukar hända då är att jag "fixar" annat först, och så kommer jag aldrig så långt som till själva träningen.

Därför gjorde jag i dag så här: Jag bara lät allt vara. Precis allt. Totalt kaos omkring mig, en massa saker jag borde göra ö.h.t., sådant som känns viktigare än träningen. Men det sket jag i. Det fick vara som det var. Jag bara bytte om, la fram yogamattan och satte igång min träningsapp.

Det var avskyvärt, men det blev av.

Ofta känns andra saker mer överhängande än träningen, men om man backar ett steg så är det inte så. Träningen håller en vid liv, även om man har svårt att fatta det. Jag har ett så sjukt stillasittande liv, så himla olikt ett "ursprungligt" liv på typ savannen. Visserligen kan jag räkna med att leva längre än folk gjorde på den tiden, eftersom jag varken behöver oroa mig för svält eller sabeltandade tigrar, MEN jag rör mig en bråkdel av det som de var tvungna att göra.

Så tamagotchimatten här är så illa tvungen att på något sätt piska sitt digitala husdjur till aktivitet, och då får man helt enkelt låta allt annat ligga en stund.

Tamagotchi

Jag

Ok, nytt tillvägagångssätt här: Jag ska försöka behandla mig själv som en tamagotchi (den där japanska grejen som var poppis någon gång på 90-talet(?) där man skulle hålla ett digitalt husdjur vid liv genom att mata det regelbundet o.s.v.). Detta innebär att jag ska försöka ta ett steg bakåt och se mig som någon som jag har ansvar för och som måste tas om hand på bästa sätt.

Vi får väl se om jag överlever.

Oktober

Slut på sådant här! (Källa)

Det är dags att ta i lite med hårdhandskarna här. 5:2 är bra, men har fått mig att slarva ganska rejält de dagar då jag inte fastar. Jag behöver lite disciplin i mitt liv - inte minst då min ledvärk börjar bli ett problem, eftersom det gör att jag inte sover något vidare på nätterna.

Min plan är att helt ta bort kakor, glass och godis under oktober månad, samt att ta det så lugnt som möjligt med gluten och mjölkprodukter. Alkohol borde jag väl försöka hålla mig borta från också, antar jag. Vi får väl se hur det går med det.

Men bort med sockret nu! Detta innebär att jag, om allt går som det ska, kommer att sätta ett nytt rekord om 31 sockerfria dagar i följd.

Heja!!!

Bättre än jag trodde

OBS! Inte jag på bilden. I wish, liksom:) (Källa)

Igår fick jag ett ryck och mätte midja och höfter, vilket jag inte gjort på länge av ren självbevarelsedrift - det kan kännas så himla hopplöst när det springer iväg där. Men nu när jag faktiskt gjorde det så var måtten bättre än någonsin! Nåja, även jag har ju varit ung o.s.v., så "någonsin" är väl att ta i. Men ok, mycket bättre än på länge!

Det gjorde mig glad, för det visar att mitt system fungerar. Och förhoppningsvis gör det att jag kan leva hyfsat länge med bibehållen fysisk förmåga. Jag vill se min dotter växa och jag vill kunna vara med henne och göra saker.

Tänk att allt handlar om det nuförtiden, snarare än beach 2019:)

Nya friska tag

Nu är semestern definitivt över här och det är en bra sak för kropp och hälsa. Inför Italienresan i juli fick jag ju så fin ordning på mig själv medelst 5:2, men sedan har jag bara låtit förfallet ha sin gilla gång - med flit! Semester är ändå semester. Dock innebär detta att jag rimligen är i sämre skick än någonsin.

Men det spelar ju ingen roll, för nu ska här styras upp! 5:2 självklart - det passar mig som handsken! Och så träningen då. Jag tänker att en genomförbar satsning är tre-fyra dagar i veckan till en början - då pratar vi korta, intensiva träningspass.

Det ska väl gå att få ordning på det här också, tänker jag.

5:2, here I come!

Att suga på en riskaka är inte så kul - eller?

På min quest efter ett bra system att leva matmässigt har jag nu kommit till 5:2-dieten. Jag har inte ens funderat över den tidigare, eftersom jag trodde att min mage inte skulle palla det, men HÖR OCH HÄPNA! Fasta - eller i alla fall 500 kcal-svält - passar mig utmärkt! Jag mår bra av det - på riktigt!

Helt chockad här. Och nu blir det så himla enkelt plötsligt, i alla fall relativt sett. Man måste ju så klart ha en vettig kosthållning även under de fem ätdagarna, men det är ändå min plan att äta sunt. Det visar sig bara så enkelt för mig att dessutom fasta (mer eller mindre) två dagar i veckan. Hade jag aldrig trott. Jag hoppas att det dessutom ska hjälpa mot ledvärk, vilket jag har lite problem med, i synnerhet nu på senare tid.

Allt handlar ju nuförtiden om att hålla sig i form för att vara en bra och levande(!) mor till dottern. Kan jag bli friskare och gladare av 5:2 så publikens jubel!

Heja Italien!

Jag har inget hälsosamt BMI, visar det sig vid vägning. Hur gick det till? Jo, jag nådde ett BMI på 25, d.v.s. var precis inom gränsen för det som anses vara normalviktigt, OCH då kände jag mig så klart fri att slappna av lite.

Dumt.

Men nu är det iaf dags att ta itu med detta igen. Det fina är att jag liksom inte KAN skjuta på det den här gången - vilket jag annars har en tendens att göra, en dag i taget i en oändlig loop - eftersom vi ska till Italien en vecka i juli. Jag VET - lika säkert som jag vet att Sicilien egentligen kommer att vara alldeles för varmt för mig under juli - att jag kommer att äta mig fet och fin under denna vecka. Och jag KAN inte bara bygga på utifrån där jag ligger, för då kommer det att bli mig övermäktigt.

Som sagt, heja Italien!

Jag vill verkligen ligga kring BMI 24-25 av rena hälsoskäl. Jag är för gammal för att gambla med hälsan. Min dotter ska ha en fungerande mamma.

Det blir bättre

Jag har haft en riktigt dålig månad hälsomässigt. Det har varit lite olika saker, som att jag varit bortrest ganska mycket, och att jag när jag är på resande fot har en tendens att tillåta mig själv saker (läs godis). Faktum är att jag inte har koll på exakt hur det har stått till med sockerkonsumtionen, så jag har höftat lite på räknaren här intill - möjligen har jag tagit i i överkant, men det illustrerar i alla fall förfallet.

Hursomhelst. Nu går det bättre. Under några få dagar har det verkligen gått jättebra, både med mat och träning. Jag ser det som att jag har påbörjat en ny streak av hälsosamhet. Än så länge känns det inte ens svårt att äta bra. Det har faktiskt allt att göra med att jag läste en barnbok för min dotter om kroppen och hur den vill ha det för att må bra. Det stod ingenting utöver det jag kände till sedan tidigare, men det var en strålande påminnelse.

I synnerhet om detta: Ifall jag inte kan hålla mig så frisk och sund det går för min egen skull, så kan jag fantamej göra det för min dotter.

Asana Rebel

Låt oss tala om min nya träningsapp, Asana Rebel. Crappig på många sätt: genomgående extremt ensidig, lågintensiv yoga. Men det händer i alla fall att jag GÖR det, "tränar" alltså (ja, jag loggar det i min träningsräknare här intill). Jag tänker att vanan är a och o.

Och anledningen till att jag faktiskt använder den här appen är lustigt nog voice-overn, som känns varm och ombonad(!) på något sätt. Det är som om någon duttar med mig hela tiden och lirkar med mig för att jag ska fortsätta. Jag avskyr annars folk som försöker heja på mig när jag tränar. Så himla underligt.

Men om jag nu avsätter tiden, så borde jag kunna ägna den åt riktig träning i stället för den här lama pensionärsgympan. Varför gör jag inte det? Jovisst, för att det vore jobbigt så klart, men för mig handlar det ändå mest om att lyckas avsätta tiden och faktiskt dra på mig mina små träningskläder och rulla ut den förbannade mattan. Har jag kommit så långt så brukar resten ordna sig.

Dock inte nu. På något vis har jag fastnat i den här mesappen. Om någon vänlig själ kunde dra mig lika milt genom ett riktigt träningspass så skulle jag nog gärna välja den varianten. Jag vill helt enkelt ha en Asana Rebel-voice-over fast med träningspass som faktiskt drar upp pulsen en aning och anstränger någon liten muskel på ett meningsfullt sätt.

Jajamänsan!

Jomen, tack vare löftet på denna (largely olästa) blogg så tränade jag faktiskt. 15 min yoga. Ingenting att fira med champagne och fyrverkerier med andra ord. Men det vi satsar på här är framförallt kontinuitet.

Och jag gillar min nya, fina app. Det är en kvinna som talar till en (voice over) under hela passet och hon låter vänlig och uppmuntrande. Brukar hata folk som ropar åt mig att jag är duktig när jag tränar, men just här funkar det av någon anledning.

Asana Rebel heter appen. Jag betalar typ $5/månad i för ett år. Hittills känns det klart värt det.

Högtidligt löfte

Jag förbinder mig härmed att på ett eller annat sätt genomföra någon sorts träningspass idag.

Så var det officiellt. Och därmed svårare att snacka sig ur. Hoppas jag.

Succé

En liten sådan i alla fall. För, ja, jag tränade faktiskt. Ok, det var ett 19 minuter långt "full-body workout"-pass som väl inte var superkrävande direkt. Men det viktiga är att jag börjat ta tag i den här varande samvetsbölden som träningen utgör.

Så yay!

Idag SKA det ske!

Alltså, det här är ju inte klokt och jag hade inte trott på det ifall jag inte haft min fina räknare här intill:

Tre (3!) träningspass i år! What the?! VILL jag få en hjärtattack?!!

Nej, det vill jag så klart inte. Och idag ska det ske. Har skaffat en app med prenumeration på träningspass - så idiotiskt att betala för det när det finns så himla mycket bra gratisgrejer, men sådan är jag.

Så idag SKA det ske. Världsapromise!

Då har jag officiellt förbundit mig att röra på fläsket idag. Återkommer med bekännelse.

Nytt rekord!

Jo, minsann, äntligen har jag lyckats bräcka mitt årsgamla rekord för antalet dagar i följd utan socker. Förra rekordet var 18 dagar och idag är jag uppe i 20! Dock ... Det kommer bara att bli 21 dagar, eftersom jag ska på middag i morgon och vägrar att avhålla mig från efterrätt p.g.a. en siffra. Det viktiga är att kunna hejda sig igen, efter att man fallit och ätit socker.

Vägde mig igen idag och ligger fortfarande på BMI 25,0.

Normalviktig!

Det här med att inte äta socker är faktiskt the shit. BMI 25,0 vid dagens invägning. Jag är inte säker på vad det innebär i viktnedgång sedan katastrofen vid årsskiftet, men det måste röra sig om ett antal kilo.

Den här gången har jag knappt haft några andra regler än inget socker. Jag har inte ätit pasta och väldigt lite bröd. Inte så mycket potatis, men massor med andra rotfrukter. Chiafrön och qiunoa har varit de nya inslagen, förutom soja- och kokosprodukterna i stället för mjölkprodukter.

Men allt detta sammantaget funkade tydligen så här långt i alla fall. Det är bra, för så här kan jag helt klart leva.

Och jo, en extra bonus är att jag inte längre har så mycket ledvärk som jag brukar - och har haft sedan jag var tonåring. Det känns som om det måste betyda att kroppen känner sig hyfsat nöjd.

Träningen då? Det har varit lite sjukdom nu igen, och vabb, o.s.v. När jag kommer igång blir allting troligen perfekt:)

Sojans och kokosens lov

En avgörande grej för mig detta år, som verkligen förhöjt min livskvalité, är övergången från mjölk till sojamjölk och från grädde till kokosgrädde. Inte fan visste jag att jag inte tålde laktos. Men hela den svullna känslan jag fick av kaffe med mjölk och omelett med grädde är nu borta. Sojamjölken jag numera har i kaffet är dessutom SÅ lätt att skumma alldeles perfekt. Och min chiagröt med kokosgrädde slår min ostomelett med hästlängder - svingod!

Ett varningens finger: Akta dig för sötad sojamjölk! Den är SÅ himla söt. Det är inte så fruktansvärt mycket kolhydrater i, men det smakar verkligen supersött. Otroligt äckligt.

Mandelmjölk är ett annat tips - det har jag till min chiagröt. Den är lite blaskig - den innehåller i stort sett ingenting - men den har en mild, trevlig mandelsmak. Undvik för guds skull den sötade varianten!

Man ska veta att det är de sötade dryckerna som säljs som "original" och att man därför får leta lite efter de osötade varianterna.

Det blev av!

Det blev faktiskt tränat idag. Ja, det var ett pissigt litet träningspass - någon sorts LIIT i stället för HIIT (Low/High Intensity Interval Training) - men det blev av!!

Det trista med mig och träning är att jag mår så himla dåligt av det rent psykiskt. Jag vet att andra känner sig själsligt upplyfta, men jag blir bara ledsen. Konstigt det där. Jag är dock helt och hållet övertygad om att det i längden är exakt vad själen behöver. Mens sana in corpore sano, eller vad det heter.

So help me God

Idag ska det ske. Jag ska träna. På ett eller annat sätt. Behöver inte vara långt, behöver inte vara tungt, behöver fan inte vara så mycket mer än att jag tar på mig de där satans träningskläderna och rör en liten, liten stund på min 43-åriga kropp! Den behöver det. Även om själen är den stora satsningen 2018 så får den ju inte en ärlig chans om inte kroppen mår ok.

Tangerat rekord

Jaha ja, idag har jag uppnått 17 sockerfria dagar i följd och mitt rekord sedan tidigare är 18. Efter att innevarande dag är tillända kommer jag alltså att hamna precis på siffran 18 igen. Hurra!

MEN, jag kommer med all sannolikhet inte att sätta ett nytt rekord, trots detta. Varför? Jo, för att jag i morgon ska på en bättre middag tillsammans med min man och jag bara vägrar att sitta där och "nej tack, ingen efterrätt för mig - jag har en räknare att tänka på" eller "oh nej, visserligen är French 75 min favoritcocktail, men den innehåller ju socker och jag vill bra gärna sätta det där nya rekordet".

Så jag får vackert börja på noll igen dagen därpå, lördagen 20 januari.

Och träningen då?

Ja, host host. Det kommer. Jag har haft det där med armen. Och, ja, jag behövde vila upp mig. Och typ ... något sådant.

Vad hände med träningen?

Varför står min träningsräknare på noll fortfarande, nu den 8 januari - skulle det inte tränas var tredje dag?

Öh jo, det var väl meningen. Men först var det ju jullov, med stimulanskrävande treåring hemma, så då hade jag tänkt börja med allting idag, när hon börjat på dagis igen - i morse skulle det ha skett! Det är bara det att någon gång under natten så slängde jag till min högerarm på ett särdeles olyckligt vis och fick någon form av muskelsträckning/-bristning som gör att jag idag knappt kunde få på mig kläderna (för att inte tala om treåringens kläder). Så träningen uteblev. Typ. Igen.

Hallå 2018!

Så var vi framme vid det nya året (ja, jag vet att det gått fyra dagar, men jag har haft fullt upp med att ha "ledigt" tillsammans med min treåring) och jag har en riktigt bra känsla inför 2018. Jag tror fullt och fast på att jag kommer att få bättre ordning på både kropp och själ fr.o.m. nu.

Det här med att börja göra saker när ett nytt år tar vid, i stället för att göra det precis närsomhelst, är ju bara en konstruktion, men det hjälper mig att komma igång. Synd att det bara är nytt år en gång om året.

Vad gäller nu då, mat- och hälsomässigt, framöver? Jo:

Bra mat. Inte LCHF, men fett är inte förbjudet någonstans - fett är bra! Kolhydrater tänker jag inte undvika på ett själsligt nedbrytande sätt, men socker och mjöl ska skys, om inte till varje pris, så åtminstone till vardags. I övrigt fortsätter jag med mina bönor, som jag mår så bra av, och försöker även klämma in lite antiinflammatorisk kost (Lite New Age-varning på det? Jag vet faktiskt inte, men att det tycks råda en viss kontrovers kring exakt vilka livsmedel som faller inom, respektive utanför ramen, tyder väl tyvärr på detta), vilket dessutom innebär att jag kommer att börja försöka ta det lugnt med mjölkprodukter - hej kokosgrädde!

Träning som envis rutin. Jag är BRA på att vara envis, så detta SKA fungera. Ett problem med träningen är att jag får så förbannat ont i benen (någon form av bursit), men där hoppas jag att antiinflammatorisk kost ska kunna bidra något litet i alla fall. Jag satsar initialt på en gång var tredje dag. Kom igen! Det ÄR inte orimligt att få till!

Meditation. Ja, där har vi det igen. Bara att vara envis här också. Jag behöver lite stillhet för att få ordning på min stökiga själ. Faktum är att detta är min huvudsatsning inför 2018, så det borde kanske stått först. Även om jag bommar vad gäller mat och träning så ska detta ske. Wow, jag känner hur jag drar upp axlarna när jag skriver det här, spontanstressad över all tid det kommer att ta från alla "viktiga" saker. Jag har ännu inte fått in i min tröga hjärna att detta ÄR DET VIKTIGASTE AV ALLT.

Nå, så ser det alltså ut i runda slängar.