BMI under kontroll

Jomen, mitt BMI är inom gränserna för det normala (trots mina utsvävningar på sistone i kombination med det nästintill totala träningsslarvet): 24,6. Det får mig så klart att vilja belöna mig själv med snask. I skrivande stund sitter jag och funderar på om jag ska smita ned på Ica och köpa en lemon curd-glass som jag råkade få syn på häromdagen.🙄 Så himla typiskt mig.

Tio dagar under västen

Nu har jag varit sockerfri i tio dagar. Inte någon stor grej för de flesta. Men jag är hjälplöst fast i klorna på sockerdemonen. Jag har ett sådant sjukt sockersug!😬 Och planen är alltså att inte äta socker förrän på min dotters treårskalas 11 juni. Det är tjugoen dagar kvar, idag inräknat. Jag har alltså inte ens kommit en tredjedel på vägen. Eller, ja, låt oss kalla det en tredjedel, för det är fanimej nära nog. Men blä för att längta så efter tårta och glass!😫

Och meditationen då, undrar någon, hur går det med den? Mm. Den räknaren står fortfarande på noll. Jag får faktiskt lite lätt panik bara jag tänker på den där räknaren. Men på något sätt ska jag väl kunna kicka igång mig själv. Det är rimligt att hävda att själavård(!) är viktigare än någonting annat för det allmänna välbefinnandet, så ... hur dum får man vara?

Det är frågan.🙄

Sextio samt noll

Sextionde träningspasset för i år idag. Yay! Och jag har börjat bra på min avhållsamhetsmånad. Det är bönor och low-carb som gäller och jag håller mig i schack fast kroppen skriker efter socker.

Men själen då? Jag införde ju en räknare för meditationstillfällen för inte så länge sedan. Hur går det med det?

Noll. Det går noll. Noll tillfällen. Nedprioriterat som vanligt.

Låt oss ändra på detta idag!

Nötchokladkräm

Jag har ett problem i form av en burk med nötchokladkräm i kylen. Den har kommit i min ägo på lite svåridentifierbara vägar. Det var någonting med att min tvååring sprang iväg i affären precis när jag stod och läste på burken, för att den verkade så himla ekologisk och fin så att den möjligen kunde innehålla mest nötter och ren kakao (det gjorde den inte - socker hela vägen). Och så drog hon alltså iväg, och jag hade burken i handen, och jag hade inte riktigt läst färdigt, och ja ... Jag hade den kvar i handen när vi kom till kassan.

Sedan dess har den stått i kylen och ropat på mig. Kanske lite som när vindarna viskade Roger Pontares namn ("Roooger ... Rooooooger ..."). Ja, fast mitt namn då.

Och jag har tamejfan inte tänkt på annat än den där krämen sedan den flyttade in. Min plan är väl att sätta i mig den i morgon när jag ändå tillfälligt ska bryta min LCHF av festskäl. Men, ojojojojoj, vad jobbigt det är när den står och ropar.

Den ser ut att kunna vara hur kolhydratsfri som helst ...

... men det är bedrägligt.

Tårtsug

Åh, vilket tårtsug jag har!! Jag ÄLSKAR tårta!! Och min dotter ger mig hela tiden tårta när vi fikar. Låtsastårta, alltså, men det sätter ju igång suget något förbannat!

Sötsug och hunger

Det här med LCHF går inte så himla bra den här gången, som sagt. Eftersom jag är mer strikt än någonsin förut, så upplever jag alltså själva ätandet som så oerhört tröstlöst att jag tenderar att hoppa över det helt. Vilket gör att jag blir hungrig. Vilket leder till sötsug. Ingen bra trend. Jag måste se till att äta min ost, även om jag inte har någon som helst lust.

Den här typen av våldsamt strikt LCHF kommer inte att funka i längden, det känner jag verkligen. Så småningom - när det händer någonting ö.h.t. med vikten och det känns som om det rullar på åt rätt håll - så tänker jag övergå till en mildare variant, med en hel del nötbröd o.s.v. Tror att det kommer att underlätta om jag får ta mig en rejäl macka eller en kanelmuffin (sockerfri, så klart, och bakad på mandelmjöl).

Dagens BMI

25,9. Hurra. Typ.

Så segt det här. Och just nu är jag så förbannat godissugen!!:'( Blä för medelåldern, som tydligen gör det så svårt att gå ned i vikt.

Goda nyheter = dåliga nyheter

Upptäckte nu någonting som jag varit vagt medveten om tidigare, men som är värt att nämna. Jag fick just goda nyheter från mitt förlag - de vill ge ut mitt nya manus (en uppföljare till En väktares bekännelser)! Det som händer då är att mitt belöningssystem kickar in, vilket är dåliga nyheter. Impulsen att "unna mig" att gå och köpa en tårta för att fira är nästan omöjlig att stå emot.

Inget gott som inte har något ont med sig m.a.o.

Nämen, vad fan sitter jag och säger?! De vill ha mitt manus!! Lyckan är total!! En liten belöningsimpuls är INGENTING i sammanhanget.

Nu drar sockret i mig

Tre dagars asketisk LCHF bakom mig och det har gått bra, men nu undrar kroppen vart fan dess dagliga dos av socker tagit vägen. Jag tror inte jag äter tillräckligt heller. Det känns helt enkelt så tråkigt just nu att äta. Visst, fett ÄR gott, men kombinationen med socker är ofta det som gör det himmelskt. Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska reda en gräddsås på ett bra sätt. Gårdagens middag blev fruktansvärt misslyckad, bl.a. p.g.a. rinnig gräddsås (men också för att jag värmde kalvsteksresterna för länge så att de blev suliga).

Segt och trist. Känner mig grinig och håglös. Har inte tränat idag heller. Bättring och bot i morgon.

Tips #2 - beroende

Jag är en beroendemänniska. Kort och gott. Jag är bland annat beroende av socker. En tung missbrukare.

MEN, eftersom jag är en beroendemänniska, så kan jag bli beroende av nästan vad som helst, så mitt tips till mig själv (och eventuell läsare som inte är jag, men som är som jag) är att bli beroende av någonting annat än socker. Helst ett helt gäng grejer. För då kan man förhoppningsvis rikta om suget, på något i stunden lämpligt, när det gör sig påmint.

Här är några exempel på saker som jag till och från är beroende av (som inte är sockerhaltiga): Japanska glosor, piano, fiol, Family Guy, romaner, Dilbert, tysk grammatik. Sådant som gör livet glatt, helt enkelt.

Så när jag sitter där nästa gång och tänker att "nu dör jag ifall jag inte får mitt socker" så ska jag försöka rikta om begäret till något av ovanstående (eller närbesläktat). Gå och spela piano. Läsa en uppslukande roman. Frossa i oregelbundna verb.

Men för att få igång ett sug efter detta, så krävs en viss regelbundenhet. Det är svårt att tro det, men när jag exempelvis varit borta från tysk grammatik ett tag, så känns det inte alltid lockande på det där oemotståndliga viset.

Kontinuitet föder beroende. Och det motsatta gäller också. Så bort med sockret, så kommer det förr eller senare att sluta dra i mig, dag som natt.

Är teorin.

Tolv dagar utan socker ...

... men jag undrar om det inte blir de där jädrans pepparkaksdammsugarna idag i alla fall. Så att jag får det ur mitt system. Förhoppningsvis är de inte allt jag drömt om. Inga garantier dock.

Jag känner att jag dör utan de där säsongsbetonade dammsugarna!

Hur sockersjuk är man då?

Fixerad

... vid pepparkaksdammsugarna. Har ännu inte fallit, men känner att det är nära.

Jag har läst någon gång att en passionerat förälskad människa tänker på föremålet för förälskelsen upp till 90% av sin vakna tid. Lite så är det med mig och pepparkaksdammsugarna. Inte fullt så intensivt, men säg 20% av tiden då. Någonstans i den bollparken.

Pepparkakor till förbannelse!

Se på detta slag under bältet:

Pepparkaksdammsugare

Alltså, snälla! Vet man någonting om mig så vet man att jag ÄLSKAR dammsugare och dessutom att jag ÄLSKAR allt som är pepparkakssmaksatt (även om jag inte är överdrivet förtjust i pepparkakor som sådana - jag kan bara inte sluta äta dem ifall jag börjat).

Allt - ALLT - som räddade mig i detta läge var min kära räknare här till höger på sidan ("Dagar i följd utan socker"). Men det var tamejfan på håret.

Pepparkakor igen

Idag planerar jag att baka LCHF-muffins med pepparkakskryddor, så här när julen börjar komma klädsamt nära för just pepparkakor. Jag är beredd på den djupa besvikelse som kommer att följa, men jag hoppas ändå på ett underverk.

Jag hör till dem som aldrig använder någon sockerersättning, dels eftersom jag vill bli av med just sötsuget och dels eftersom jag tror att kroppen kan bli förvirrad och börja frigöra insulin trots allt, med allt vad det innebär av fettbildningsförutsättningar. Men då får man också räkna med att allt man försöker baka i kakväg smakar tröstlös sockerabstinens.

Bekännelser och ett recept

Jag ska erkänna att jag både ätit lite potatis och lite pasta under dessa "sockerfria" dagar. Enligt LCHF-doktrinen är kolhydrater = socker. Jag har dock inte gått på full LCHF ännu, utan tänkte mjuka igång det på det här sättet. Från och med måndag, strikt fetlevnad.

Och här är ett recept som jag just kom på och provade:

Chokladmousse

250 gr mascarpone
70 gr mörk choklad (85% kakao)
en skvätt vispgrädde

Häll i den lilla skvätten grädde i mascarponen, så att denna blir lite rörbar. Smält chokladen över vattenbad och blanda ned. Glufsa i dig.

Det var verkligen extremt tillfredsställande. Och, jovisst, även 85-procentig choklad innehåller ju socker, men totalt ca 13 gr kolhydrater bara i dessa 70 gr. Det får fanimej räknas som sockerfritt i sammanhanget. Särskilt eftersom inte ens jag lyckades få i mig mer än knappt hälften av denna röra i en sittning.

Bakfylla

Okej, så jag klarade gårdagens stand-off med Selectamaskinen. Bra så. Men idag är jag bakis och det är inte att leka med. Jag har aldrig the munchies så bad som när jag druckit vin dagen före. Tack och lov kan jag knappt röra mig, så jag kommer förhoppningsvis inte palla att ta mig ut och köpa snask.

Det kommer inte att bli så mycket jobbat idag.

Danger!

Nu är jag i ett extremt känsligt läge. Jag sitter i tunnelbanan, på väg hem från vinstinn middag och det finns en sådan där jädrans Selectamaskin här. Och det går att betala med kort nuförtiden! Säkert kan man både swisha och sms:a också. Kontantlöshet utgör iaf inget hinder.

Och tåget kommer inte förrän om åtta minuter.

Hjälp!

Fara å färde

I kväll ska jag på middag. Det kan tänkas förekomma efterrätt. Då är det meningen att jag ska vara en av de där genomtrista, stämningsdödande människorna som tackar nej. Kommer jag verkligen att klara det?

Sockersorg

Oj, vad jag saknar mitt socker! Och, ja, jag sörjer det faktiskt. Det är någonting så livsförnekande och tröstlöst med att avstå från kakor, glass och godis. Alltså, finns det något tristare än folk som tackar nej till bullfika eller efterrätt? Knappast.

Jag förstår verkligen nyktra alkoholister och deras sorg efter alkoholen. Det är någonting som tagit en stor plats i ens liv och som bidragit till att fylla det med "mening". Det blir så satans tomt och tråkigt utan.

Och detta alltså efter två dagar utan socker. Jag undrar ifall det här kommer att funka.