Nu finns det inte mycket positivt att säga om min livsföring, hur gärna man än skulle vilja. BMI har krupit upp strax över 25 igen, träningen ligger mer eller mindre på is och själen är också lite kaosig till följd av semesterstress. Inte många rätt här alltså.
Men vadårå?! Jag kämpar på här. Upp i sadeln igen och igen. Jag tänker minsann försöka överleva så länge min dotter kan ha användning för mig och inte dö förrän hon känner att det börjar bli aktuellt att få det där jädrans arvet någon gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar