Min sjukdom visade sig vara en kortis, tack och lov! Brukar annars åka dit rejält nuförtiden. En åldersgrej, antar jag. Och den rena frekvensen av sjukdomstillfällen har så klart mycket med dagisdottern att göra (även om hon hållit sig i stort sett frisk hela 2017 - peppar, peppar!).
Jag har f.ö. bestämt mig för att ignorera resultat så långt det är rimligt (ett "normalt" BMI är ju eftertraktansvärt så klart, och om jag går upp någonting fasligt i vikt så måste jag ju agera) och leva ett liv inte vinna ett krig (som Anna Kåver så klokt titulerat sin fina, sälbeprydda bok). Jag vill inte och kommer inte att följa några stenhårda regler till punkt och pricka. Så enorma problem har jag inte med vikten och hälsan att jag är tvungen att helt bryta med osunt leverne. För i mitt huvud är osunt leverne i rimligt mått = livsbejakande leverne. Men det gäller bara om man kan hålla det på en avvägd nivå - och jag tror att jag kan det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar